Timbuktus hopp står till musiken

februari 9, 2013  |  Reportage, Texter

Publicerat i Svenska Dagbladet 3/2 2013

För första gången på 500 år befinner sig ökenstaden Timbuktu i händelsernas centrum. Högst oavsiktligt. Extrema jihadistgrupper förstörde stadens moskéer och invånarna hamnade under strikta sharialagar. När franska trupper sedan återtog staden visade det sig att också ett bibliotek med skrifter från 1300-talet hade skövlats.

Efter en tid av ökande oroligheter i Malis norra delar genomförde kapten Amadou Sanago i mars 2012 en kupp och avsatte president Amadou Toumani Toré, mer känd som ATT. Kuppen motiverades med att regeringen varit alltför dålig på att bekämpa separatisterna i norr, men den förvärrade egentligen bara saken. På kort tid intog tuareggerillan MNLA hela den norra delen av landet, däribland Timbuktu, och utropade den själständiga staten Azawad.

Det kom visserligen överraskande men i ett historiskt perspektiv följde det ett mönster som upprepats under 1000 år. Varje gång den centrala makten i regionen försvagats har tuaregerna flyttat fram sina positioner. Ofta genom att inta Timbuktu. Det hände det medeltida Maliriket, den marockanska Saadidynastin och det hände republiken Mali.

Snart dök det upp mer extrema grupper, med en religiös agenda. MNLA allierade sig med Ansar Dine, som i sin tur var allierade med Aqmi och Mujao, grupper med anknytning till al-Qaida. De kastade ut de sekulära rebellerna ur Timbuktu, Mali och Kidal, och behärskade därmed hela norra Mali.

Den första gången Timbuktu nämns i skrift är i arabvärldens store upptäcksresande Ibn Battutas berättelser från sitt besök i Mali-imperiet 1353. Under de kommande århundradena växte Timbuktus betydelse. Guldåldern inträffade på 1500-talet under Songhai-imperiet, som var den största stat som existerat i Västafrika och som sträckte sig från Atlantkusten till dagens Tchad. Timbuktu var då inte bara centrum för guldhandeln genom Sahara utan också ett av den muslimska världens främsta lärosäten, med universitet, bibliotek och skolor som lockade lärda och studenter från norra och västra Afrika.

När modernt beväpnade trupper från Marocko 1591 intog Timbuktu och slog Songhai-imperiet i bitar inleddes stadens nedgång. Men fröna var redan sådda på annat håll, av spansk och portugisisk handel över haven som sakta men säkert konkurrerade ut Saharas gamla karavanvägar. Timbuktu återgick till att vara en dammig och sandig småstad i ökenkanten – med några sevärda moskéer och en gömd skatt av manuskript. Det var också så fransmännen fann den när de erövrade området strax före förra sekelskiftet. Och 1931, efter 37 år av franskt styre, bodde här bara 5000 människor.

På senare år har Timbuktu istället ofta nämnts i musiksammanhang. Det var här som Festival au désert (Ökenfestivalen) arrangerades från 2001. Den hölls till att börja med en dagsresa ut i öknen till den lilla byn Essakane, men flyttades 2010 av säkerhetsskäl till utkanten av Timbuktu. Ökenfestivalen bidrog starkt till att etablera Mali som ett internationellt musikland och har dessutom fungerat som en språngbräda för musiker från norra Mali.

– Malis musik var känd runt om i världen, men norra Mali var ganska slutet. Vi ville ge även den musiken en chans att nå ut, säger Manny Ansar, chef för festivalen, på besök i Sverige.

– Första året kom det kanske 500 besökare utifrån, senare ökade det till 5000. Festivalen har varit väldigt viktig för utvecklingen, för turismen och för lokala artister som fått chansen att träffa producenter och konsertarrangörer.

Båda dessa kulturarv hamnade under direkt attack när jihadisterna tog över. Moskéer och helgongravar skövlades. Likaså Ahmed Baba-biblioteket där 10000-tals manuskript ända från 1300-talet förvarades. Dokument som innehöll unik information om regionen. Kvinnor tvingades bära hijab och fick inte åka motorcykel, småbrott bestraffades med prygel medan stöld, eller blotta misstanken, efter summariska rättegångar straffades med amputation av handen. Musik förbjöds.

– Vi hade just slutfört vår festival när striderna bröt ut. Nästan alla artister från norra Mali flydde söderut. De få som finns kvar har hållit sig undan hos sina familjer. Deras instrument är förstörda och att ordna konserter har det naturligtvis inte varit tal om, säger Manny Ansar.

Han blev också kontaktad av representanter för en av islamiströrelserna. De hade ett förslag.

– Lägg ner djävulsfestivalen och ordna en festival åt oss istället, vi har mycket pengar.

Haken? Det skulle röra sig om en koranläsningsfestival.

Istället återvände han till sitt hem i huvudstaden Bamako, men antinordliga stämningar gör att inte heller det är en trygg plats för en ljushyad tuareg. Hans medarrangör Almou Ansar flydde till grannlandet Burkina Faso, i likhet med många andra från norra Mali. Det uppskattas att närmare 500000 människor tvingats fly från sina hem.

Årets festival går inte att genomföra, men Manny och Almou har en annan storslagen vision.

– Vi ska försöka arrangera en fredskaravan från land till land istället. Som slutar med en festival i Ouagadougou i Burkina Faso. För att sjunga för freden och förena artister från norr och söder.

När Frankrike intervenerade, sedan islamisterna åter börjat röra sig söderut, mottogs det på många håll med jubel. Jag befann mig själv i grannlandet Senegal och när jag gjorde en intervju på gatan i Dakar avbröts den av en man som ville berätta hur mycket han hatade salafisterna i norra Mali och att han välkomnade den franska interventionen.

Lite senare träffade jag Didier Awadi, en av de största artisterna på landets mycket politiska hiphopscen.

– Det var nödvändigt att fransmännen intervenerade, någon måste göra något åt narkosalafisterna, men det visar också på vikten av ett enat Afrika. Fransmännen gör det som vi hade behövt göra, men inte kunde.

När sedan Gao och Timbuktu intogs möttes soldaterna av jublande folkmassor. Även Manny anser att den var nödvändig.

– Jag är aldrig för krig, det är ett principiellt ställningstagande, men i det här fallet tror jag tyvärr att det var nödvändigt, för det krävs att någon stoppar mörkermännen. Men det är sorgligt att höra hur städer och byar bombas.

På håll såg händelserna i Mali, kuppen, tuaregernas uppror och jihadisternas övertagande ut att komma som en blixt från klar himmel. Men även om kriget i Libyen och alla de soldater och tunga vapen som strömmade över gränsen efter Ghadaffis fall skyndade på utvecklingen, hade den redan pågått under lång tid.

Ända sedan staten Malis tillkomst har många tuareger ansett att de koloniala gränsdragningarna tvingat in dem i en stat de aldrig velat ha. Eller som Abdallah Ag Alhousseyni från bandet Tinariwen, som har starka band till den sekulära självständighetsrörelsen, sade när jag förra året talade med honom.

– Tuaregerna hamnade inte i Mali, det var Mali som hamnade bland tuaregerna. Fransmännen koloniserade Väst- och Nordafrika och när de gav sig av delade de upp territoriet, det var de som bestämde att där är Algeriet och där Mali. Vi var alla nomader på den tiden och förstod inte vad sådana namn spelade för roll.

De menar att norra Mali är underprioriterat när det gäller infrastruktur och sjukvård, och under 1900-talet har flera stora tuareguppror brutit ut. De i sin tur har lett till massakrer och övergrepp från regeringssidan. Även rörelserna i norr har begått övergrepp. Däribland en massaker på 92 tillfångatagna maliska soldater (uppgifterna om exakt antal varierar) som skedde i den lilla staden Aguelkhok nära gränsen till Algeriet i januari 2012. Det skedde i inledningen av upproret och var sannolikt en av orsakerna som ledde fram till kuppen där ATT avsattes.

Inte heller jihadisterna dök upp ur intet. Redan 2007 hade de etablerat sig i trakten av Timbuktu. Enligt Manny slog de faktiskt läger utanför Essakane, där ökenfestivalen då hölls. Men de var noga med att hålla sig väl med lokalbefolkningen och angrep aldrig festivalen. På hemsidor som står självständighetsrörelsen nära har man också under åratal kunnat läsa om strider mellan tuareger och al-Qaida-grupper.

Men islamistgrupperna anses inte heller ha haft någon skarp avgränsning mot de rena banditgäng som försörjer sig på knarksmuggling över de minst sagt svårbevakade gränserna i Saharas inre.

Återerövringen av norra Mali har hittills gått enklare än vad de flesta vågat hoppas på. Men tuaregernas utsatta situation har knappast förbättrats och risken för hämndaktioner i norr är stor. Även Malis musikliv har drabbats hårt.

– Det handlar inte bara om rebellerna utan även om kuppen. Det är svårt att arrangera saker nu och garantera säkerheten. Många konsertlokaler är stängda och inga turister kommer längre hit, säger Manny Ansar.

– Men det har även hänt bra saker. Musikerna har känt att de måste ta ansvar och tala om för politikerna att de inte får göra hur som helst. Och för islamisterna att det inte går att förbjuda musik. Många artister har blivit lite av aktivister den senaste tiden.

Förödelsen i Timbuktu är ännu inte fullt dokumenterad, men de allra flesta manuskript från Timbuktu verkar ha klarat sig undan att bli förstörda.

Däremot blir det ingen fredskaravan, åtminstone inte just nu. För ett par dagar sedan skickade Manny Ansar ett kortfattat mejl där han berättar att de bestämt sig för att skjuta upp den. Det var omöjligt att arrangera den på ett säkert sätt.

– Men det här är bara en paus, ett ögonblick, för musiken är så viktig för våra liv i Mali. Det är svårt att föreställa sig ett Mali utan musik.

Lars Lovén

 

Viktiga beväpnade rörelser i norra Mali

MNLA: Sekulär och nationalistisk gerillarörelse – nästan uteslutande tuareger. Slåss för självständighet för stat de kallar Azawad. Gjorde i veckan avkall på självständighetskrav, erbjöd sig att slåss med fransmännen mot jihadiströrelserna.
Ansar Dine: Bildad av Lyad Ag Ghali, tidigare ledare i sekulära tuaregrörelsen. Huvudsakligen tuareger som vill ha sharialagstiftning i norr. Förnekar band med al-Qaida men allierade med Aqmi och Mujao.
Aqmi: al-Qaida i islamistiska Maghreb. Jihadistisk organisation med medlemmar som till stor del kommer från andra länder. Har kidnappat många västerlänningar i Sahara och tjänat hundratals miljoner.
MIA: Del av Ansar Dine som bröt sig ut och bildade ny organisation. Säger sig vilja ha fredlig lösning på konflikten.
Mujao: För enhet och Jihad i Västafrika. Vill precis som Aqmi införa sharialagar och slåss för en global muslimsk stat. Sägs ha kopplingar till knarkhandel i Gaoregionen.

 

Viktiga artister i norra Mali

Tinariwen: Bildad av tuareger i flyktingläger i Algeriet. Har moderniserat tuaregmusiken och är den grupp som framför andra gjort den populär internationellt.
Ali Farka Touré: En av landets största artister, kom från Niafunke en bit väster om Timbuktu. Var borgmästare i staden fram till sin död (2006).
Khaira Arby: Timbuktus mest kända sångerska. Skulle få tungan utskuren om hon någonsin återkom till sin jihadistkontrollerade hemstad.
Baba Salah: En gitarrhjälte och sångare från Gao som slog igenom stort i hela Mali i mitten av 00-talet. Relativt okänd utanför landet.



Comments are closed.