Posts Tagged ‘Frankrike’

Clandestino och världens näst bästa music minus one

juni 10, 2012  |  Konsertrecensioner, Texter  |  Kommentarer inaktiverade för Clandestino och världens näst bästa music minus one

Publicerad i Svenska Dagbladet 9/6 2012

Donso
Clandestinofestivalen
Göteborg

Det finns en typ av musik som sällan når en riktigt stor publik och som ibland skämtsamt kallas music minus one, efter en typ av övnings-kassetter där ett instrument utelämnats. Något väsentligt verkar alltså saknas, och det mest kända exemplet är kanske superstudiomusiker-gruppen Stuff, där kompet och kören finns på plats, men där leadsången aldrig dyker upp.

I början av Donsos konsert får jag en sådan känsla. Beatet, den sparsmakade programmeringen med sin speciella, sugande känsla och de lätt traditionella inslagen från skivan finns där. Och bandet har faktiskt en sångare, Gideon Diarra. Men han är minst lika mycket en dansare, som påpälsad för junikylan gungar fram och tillbaka på scen och fångar upp rörelser i publiken och sänder tillbaka dem förstärkta. För att sedan ta ett kort sångpass vid mikrofonen.

Läs hela texten

Gallianos kamp med Piazzolla

februari 11, 2012  |  Konsertrecensioner, Texter  |  Kommentarer inaktiverade för Gallianos kamp med Piazzolla

Publicerad i Svenska Dagbladet 11 februari 2012

Richard Galliano
Stockholms konserthus

Fantasyn har Tolkien och Julian har John, någon som fortfarande efter sin död är så fruktansvärt dominant att allt måste jämföras med honom. Den moderna tangon har Astor Piazzolla och vare sig man försöker föra utvecklingen vidare eller har ett mindre problematiskt förhållande till fadersgestalten är han ofrånkomlig.

Det får man tydligt illustrerat när franske dragspelaren Richard Galliano spelar Piazzolla. Det har han gjort länge, han har också själv imponerande meriter och hans modernisering av den franska dragspelstraditionen påminner om vad Piazzolla gjort för tangon. Men ändå.

Trots sin enorma spelskicklighet och ganska fantasifullt spel av den septett (stråkar och piano) som kompar honom och som spelar ömsom romantiskt, ömsom mer modernistiskt, klarar han inte av att göra Piazzollas musik mer intressant än den är och har varit. Snarare aningen mindre.

Läs hela texten