Posts Tagged ‘Dragspel’

Ett möte någonstans i Centraleuropa

februari 23, 2012  |  Konsertrecensioner, Texter  |  Kommentarer inaktiverade för Ett möte någonstans i Centraleuropa

Publicerat i Svenska Dagbladet 23 februari 2012

Jelena Jakubovitch och Renato Borghetti
Stallet

En gång på en österrikisk restaurang hörde jag något som jag tror var tyrolermusik men som jag i stunden tog för mexikanskt. I vissa låtar med Renato Borghetti skulle något liknande, fast tvärtom, kunna ske. Bortsett från att jag har facit och redan vet att det handlar om gaúchomusik från Rio Grande do Sul i det allra sydligaste Brasilien.

I andra låtar är den geografiska hemvisten däremot tydlig. För lika fast knuten till den lokala kofösarkulturen som gaúchomusiken är, lika kosmopolitisk är den till sitt ursprung, med rottrådarna i Centraleuropa och sedan omstöpt i kontakt med alla de kulturer som med eller mot sin vilja råkade befinna sig eller hamna i kolonierna.

Dragspelaren Borghetti fortsätter den här processen. I hans version sker en återkoppling till Europa (och USA) med inslag framför allt av jazz och någon gång klassisk musik.

Men det betyder inte att det handlar om kompositioner av Piazzolla-art, verk som går i kamp med själva melodierna eller utmanar den egna genren på djupet. Hos Borghetti finns heller ingen breakbeat-estetik, det han gör är mer att följa musiken medströms, ta sats i melodierna för att kunna spela ännu mer svindlande flöden på sitt diatoniska gaita ponto-dragspel. Läs hela texten

Gallianos kamp med Piazzolla

februari 11, 2012  |  Konsertrecensioner, Texter  |  Kommentarer inaktiverade för Gallianos kamp med Piazzolla

Publicerad i Svenska Dagbladet 11 februari 2012

Richard Galliano
Stockholms konserthus

Fantasyn har Tolkien och Julian har John, någon som fortfarande efter sin död är så fruktansvärt dominant att allt måste jämföras med honom. Den moderna tangon har Astor Piazzolla och vare sig man försöker föra utvecklingen vidare eller har ett mindre problematiskt förhållande till fadersgestalten är han ofrånkomlig.

Det får man tydligt illustrerat när franske dragspelaren Richard Galliano spelar Piazzolla. Det har han gjort länge, han har också själv imponerande meriter och hans modernisering av den franska dragspelstraditionen påminner om vad Piazzolla gjort för tangon. Men ändå.

Trots sin enorma spelskicklighet och ganska fantasifullt spel av den septett (stråkar och piano) som kompar honom och som spelar ömsom romantiskt, ömsom mer modernistiskt, klarar han inte av att göra Piazzollas musik mer intressant än den är och har varit. Snarare aningen mindre.

Läs hela texten