Posts Tagged ‘Jazz’

Louekes jazz spiller över i afrobeat

november 22, 2012  |  Konsertrecensioner, Texter  |  Kommentarer inaktiverade för Louekes jazz spiller över i afrobeat

Publicerad i Svenska Dagbladet 15 november 2012

Lionel Loueke
Fasching

Bland de bästa skivorna som någonsin gjorts finns oproportionerligt många med jazzmusiker som spelar i en annan genre.

På samma sätt är Lionel Loueke, jazzgitarrist från Benin men sedan länge bosatt i USA, som allra bäst när han rör sig bort från kärnan av samtida amerikansk jazz.

Hans främsta merit, av det där formella jazzslaget, är att han spelar tillsammans med Herbie Hancock. Han har också gett ut ett antal formellt skickliga skivor, där han gör exakt vad som förväntas av honom och gör det väldigt bra.

Men han har även brutit nyare mark, genom att delvis gå bakåt och hemåt. Konserten på Fasching, liksom hans musikskapande hittills, lever i och av den kontrasten. Ibland står den direkt och balanserar mellan det ekvilibristiska, kromatiska och annat, harmoniskt enklare men i grunden mer innovativt, som kombinerar västafrikanska traditioner med nutida jazz.

Mitt i en låt gör han en oväntad vändning in i ett sound som lånar från tidig synt. Beatet blir mer fyrkantigt men Mark Giuliana, Louekes mycket mångsidige trummis, lägger en polyrytmisk tvist till det hela som förvandlar musiken till ny afrobeat av ett slag som jag aldrig riktigt hört förr. Och just den undergenren råkar jag ha lyssnat ganska mycket till.

Läs hela texten

Dynamikes ljudvärld

juni 5, 2012  |  Skivrecensioner, Texter  |  Kommentarer inaktiverade för Dynamikes ljudvärld

Publicerad i Svenska Dagbladet 5/6 2012


Dynamike

National hymns
(Hoob/Border)
4/6

Bandoneonmelodier av tidig 1900-talsmodell. Många vagt bekanta. Men de är inte huvudsaken här. Inte heller folkmusik, jazz ur den nya (inte längre så nya) melodiska skolan eller filmmusik, även om det rent faktiskt är vad det handlar om. Och vad Mikael Augustsson, Josef Kallerdahl, Nils Berg och Daniel Bingert brukar ägna sig åt. Det definierande är snarare en viss stämning. Eller egentligen strävan efter stämning, karaktären av stämningsmusik. Det ska inte uppfattas som något nedlåtande, utan är ett försök att sakligt beskriva hur instrumenten, de lätt uppbrutna melodierna och de svaga miljöljuden förhåller sig till varandra. Och hur man med små steg leds in i en svagt pulserande ljudvärld som är betydligt mindre retro än vad man först kan tro.

Lars Lovén

Lyssna på Wimp

Och så lo-fi-versionen

april 28, 2012  |  Blogg, Video  |  Kommentarer inaktiverade för Och så lo-fi-versionen

Velodrône igen, på ett hotellrum i Umeå.

 

Folkjazz med rytmisk spänning

april 27, 2012  |  Konsertrecensioner, Texter  |  Kommentarer inaktiverade för Folkjazz med rytmisk spänning

Publicerad i Svenska Dagbladet 27 april 2012

Velodrone
Södra teatern

Salem Al Fakir och Mats Karlsson munhuggs på Södra teaterns scen. Det är avslappnat och småmysigt, som folkjazz i den nymelodiösa skolan kan vara. Trevligt. Så här lät ensemblen i sin tidigare skepnad, H3FK, och så låter de stundtals nu, när de efter lite förändringar i sättningen blivit Velodrône.

Men bara ibland, för fokus har förskjutits. Man skulle kunna säga att det tappats, eller åtminstone blivit svårare att hitta, när musiken blivit spretigare och mer svårdefinierad. Det är på alla sätt en positiv förändring. Velodrône är både mer intressanta och roligare att lyssna på.

Utgångspunkten är annars fortfarande jazz med klara drag både av nordisk folkmusik och av Orienten, inkarnerad i Mats Karlssons oud, slagverken och vissa melodier. Men bandet sträcker sig lite längre åt varje håll. Till fler länder kring Medelhavet, till friare jazz, och blandar samtidigt in något nytt som med en väldigt liberal användning av ordet skulle kunna beskrivas som rock. Utan att egentligen låta likadant påminner det en del om hur ethiojazzens fader Mulatu Astatkes musik fick en annan grundkaraktär live efter att ha pimpats av det engelska jazzbandet Heliocentrics för något år sedan.

Läs hela texten

Ett möte någonstans i Centraleuropa

februari 23, 2012  |  Konsertrecensioner, Texter  |  Kommentarer inaktiverade för Ett möte någonstans i Centraleuropa

Publicerat i Svenska Dagbladet 23 februari 2012

Jelena Jakubovitch och Renato Borghetti
Stallet

En gång på en österrikisk restaurang hörde jag något som jag tror var tyrolermusik men som jag i stunden tog för mexikanskt. I vissa låtar med Renato Borghetti skulle något liknande, fast tvärtom, kunna ske. Bortsett från att jag har facit och redan vet att det handlar om gaúchomusik från Rio Grande do Sul i det allra sydligaste Brasilien.

I andra låtar är den geografiska hemvisten däremot tydlig. För lika fast knuten till den lokala kofösarkulturen som gaúchomusiken är, lika kosmopolitisk är den till sitt ursprung, med rottrådarna i Centraleuropa och sedan omstöpt i kontakt med alla de kulturer som med eller mot sin vilja råkade befinna sig eller hamna i kolonierna.

Dragspelaren Borghetti fortsätter den här processen. I hans version sker en återkoppling till Europa (och USA) med inslag framför allt av jazz och någon gång klassisk musik.

Men det betyder inte att det handlar om kompositioner av Piazzolla-art, verk som går i kamp med själva melodierna eller utmanar den egna genren på djupet. Hos Borghetti finns heller ingen breakbeat-estetik, det han gör är mer att följa musiken medströms, ta sats i melodierna för att kunna spela ännu mer svindlande flöden på sitt diatoniska gaita ponto-dragspel. Läs hela texten

En indonesisk reningsprocess

januari 31, 2012  |  Skivrecensioner, Texter  |  Kommentarer inaktiverade för En indonesisk reningsprocess

Publicerad i Svenska Dagbladet 31 januari 2012

Sambasunda Quintet
Java
(Riverboat/Cosmos)
5/6

Indonesisk musik är en raritet i västerländsk skivutgivning. Kanske inte främst för att den skulle vara så främmande. Problemet är snarare de många lager av kitsch och exotica som nöjesindustrin begravt nästan all kultur från Fjärran östern under och som man mentalt måste arbeta sig igenom.

Sambasunda Quintet är till god hjälp i den reningsprocessen. Byggd runt ljudet från kacapin, den javanesiska cittran, är det här nämligen närmast blue eyed soul. Jazzigt spelad och exakt producerad, i en tydligt lokal kontext.

Att de väver in den irländska jiggen Calliope house i en egen låt är tekniskt begåvat men en konstnärlig parentes. Däremot är det en tydlig signal om att deras projekt är högst medvetet och att inte heller Indonesien är en parallellvärld.

Lars Lovén