Stora i världen, underground i Stockholm

april 15, 2012  |  Reportage, Texter

Publicerat i Svenska Dagbladet 13 april 2012

Inne i den minimala logen på Subtopia trängs Jackie Chandiru, Haruna Mubiru, och Cindy med fans och en ugandisk skvallerjournalist. Fest, förberedelser och hjärtliga återseenden flyter in i varandra. Jackie pluggar låtlistan med ett glas i handen medan folk turas om med att ta bilder av sig själva bredvid henne.

Någon regelrätt intervju går inte att göra men Haruna berättar vänligt och fåordigt att han är ute på en Europaturné. Jackie vill möjligen provocera och slänger ur sig:

– Jag tjänar mer hemma, men jag kom hit för shoppingen.

Klockan är närmare tre och snart ska Cindy uppträda. Hon är den första av kvällens stora akter och sjöng tidigare tillsammans med Jackie i vokalgruppen Blu3. Hon tar på sig en kavaj med guldpaljetter och får hjälp av Jackie att ordna håret, innan hon halvspringer ut mot det svarta skynket som leder till scenen.

De är alla stjärnor i Uganda och uppträder på stora arenor runt om i Östafrika. Här spelar de i relativ medieskugga i Alby. Det är inget unikt med det, sådana konserter anordnas hela tiden, allt ifrån när iranska artister säljer ut Globen eller Fiker Addis Nekatibeb från Etiopien fyller Pampas Marina, till när Kanda Bongo Man, som revolutionerade soukousmusiken i Kongo, för ett tag sedan sjöng till sin egen skiva för ett tjugotal personer på just Subtopia.

Det som är ovanligt är snarare det mått av uppmärksamhet den här konserten faktiskt fått. Kanske för att arrangören är välkända Mama Africa Club.

Mannen bakom Easter African mega party heter Jibril Katende och under kvällen bär han dessutom mixerbord, spelar skivor och hälsar välkommen i dörren.

– Det här är det första stora arrangemanget jag gör på två år, så folk är nyfikna på hur det ska bli. Och det är viktigt att det blir bra, säger Jibril Katende.

Han är mer känd under sitt smeknamn Jib, har blivit svensk mellanviktsmästare i boxning två gånger och har ordnat fester, klubbar och konserter i Stockholm sedan 2002. Bland dem han tagit hit finns den ugandiske megastjärnan Chameleone.

– Visserligen tjänar artisterna bra där hemma, men det är aldrig svårt att få hit dem. Det här är en bonus för dem och ger dem möjlighet att komma i kontakt med bolag och bokare. Det svåra är att ordna visum och att hitta bra och billiga lokaler.

– Tensta Träff, Akalla Träff, den där skolan i Bergshamra, jag har varit överallt, hela min uppväxt bestod av afrikanska undergroundkonserter säger Daniel Jadama, radioproducent och diskjockey med rötterna i Gambia.

– Och det känns nästan som att alla afrikanska stjärnor har varit här och spelat i någon förort. Papa Wemba, Thione Seck och Youssou N’dour. Här förstår man inte riktigt hur gigantisk N’dour är, men det finns förmodligen ingen större i Afrika.

Daniel Jadama fortsätter att räkna upp artister, som stjärnorna från det legendariska New York-bolaget Fania, som alla spelat här under åttiotalet.

– Men det är ganska uppdelat, varje land har sin community. Det som de har gemensamt är att de ordnar fester och konserter utanför den vanliga offentligheten, i gympasalar och andra lokaler.

Valet av lokal styrs inte bara av vad som är billigt, det handlar också om vana och var folk bor. Att en konsert anordnas i centrum betyder inte heller att den är lättillgänglig för alla.

– Vi har tagit hit stora artister till ställen som Stockholms konserthus, Debaser Medis och Nalen, säger Osiel Ibanez, som är producent på Selam, en arrangör som ofta överbryggt gapet mellan communitykonserter och vanliga, annonserade arrangemang.

– För oss är det salar som representerar kvalitet men för många i publiken har de varit helt nya. De vet inte ens vad Konserthuset är för något. Även språket kan vara ett hinder, är man inte så bra på svenska kan det vara svårt att köpa en biljett på internet.

En grupp som tagit sig in till de fina lokalerna är den iranska. De har inte bara bokat Globen och Annexet, utan även Berwaldhallen.

– Globen har väl bara använts några få gånger, för kändisar från USA. Men Berwaldhallen har man varit i flera gånger. Men det kan också vara i små lokaler som Husbys bibliotek, det beror lite på vilka artister det rör sig om och vem som arrangerar, säger Hassan Hosseini, forskare och docent i sociologi som kom hit från Iran för 26 år sedan.

– Artisterna som bor kvar i Iran är ofta i opposition hemma och har inte så stora möjligheter där. Vissa sångare har en symbolisk och politisk funktion och när de dyker upp här känner många att de har en skyldighet att köpa biljetter för att stödja dem, så konserterna handlar både om musik och politik.

På affischen stod det att dörrarna öppnar åtta och spelningarna börjar tio. Halv tio är det fortfarande tomt och mörkt på parkeringen utanför. Inne på Subtopia sitter ett dussin personer och fikar. Halv tolv börjar konsertlokalen ställas i ordning och jag skämtar på Facebook om att det kan bli kul här om tre timmar. Det kommer att visa sig att jag tog i för lite.

– Det är ofta så säger Osiel. Det kan hända att bandet står bakom scen, med bra publik som väntar, men så går de inte på för att de inte får pengar, eller så börjar det jättesent för att arrangören måste vänta in pengar från dörren och baren innan man kan betala bandet.

Jag skrattar till men Osiel avbryter.

– Ja, det kan ju låta som en exotisk detalj, men det är faktiskt ett problem. Som nu i våras med den store amerikanske bachata-artisten Romeo Santos. Då hade de sålt biljetter utan att det var klart om han skulle komma. Sen blev det inställt. När flera sådana katastrofer inträffar i följd så tappar folk förtroendet för arrangemangen.

Men det beror sällan på att arrangörerna är skojare.

– I grunden handlar det om kärlek till musiken. De lägger ner så oerhört mycket energi på att få hit artister de älskar. Men de är så kära i dem att de inte riktigt kan bedöma riskerna och problemen med att arrangera en stor konsert.

Den här gången handlar den sena starten snarare om att publiken inte dyker upp förrän efter midnatt.

Medan Cindy står på scen kör någon ut alla obehöriga ur logen. Jib dyker också upp och precis då kommer en ur barpersonalen och ber honom att säga till vakterna att hålla koll på de olika våningsplanen. Folk har irrat sig in där festen inte är och där de inte får vara.

De flesta jag talar med är överens om att det blivit något färre spelningar av det här slaget de senaste åren, men också om att det beror på vilken grupp det handlar om och hur nyanlända de är i landet.

– Communitykonserterna hade en annan betydelse förr. Då hade man inte hade tillgång till tv och musik hemifrån via internet och de var nästan den enda länken hem, säger Daniel Jadama.

– Men även om det ordnas lite färre konserter nu vägs det upp av att en del vanliga arrangörer som Selam och Södra teatern börjat boka artister som tidigare var helt okända här. Och förra året spelade Kongos just nu störste artist Fally Ipupa på Göta Källare, det hade han inte gjort för tio år sedan. Även media börjar bli mer intresserade av annan musik.

– I början fanns det många iranier som var väldigt politiskt aktiva här och ordnade olika tillställningar, men de har blivit äldre och har inte lika mycket tid längre. Och ungdomarna i andra generationen är inte så intresserade av iransk musik. De lyssnar på samma saker som alla andra, säger Hassan Hosseini.

En av artisterna i programmet, Knowless från Rwanda, dök aldrig upp i Sverige så efter Cindy är det Jackies tur. Framträdandet är playback och musikaliskt intetsägande. Men mellansnacket och de utmanande poserna förstärker hennes image som skandalstjärna. Den mer seriöse Haruna Mubiru avslutar innan stället ganska abrupt måste stänga vid fyra.

Daniel Jadama är fortfarande en flitig konsertbesökare. Nuförtiden går han inte lika ofta på obskyra spelningar i någon samlingslokal, men han ser en poäng med att uppleva musik på just det sättet.

– Kanske är ljudet inte alltid det bästa och ibland blir det kaos. Men jag uppskattar den råa energin som saknas i mainstreamsammanhang. Och man ser interaktionen mellan artist och publik. Vill man uppleva en artist i sitt rätta sammanhang är det faktiskt precis så man ska göra det.

 Lars Lovén

 

 



Comments are closed.