Hiplife, soundtracket till dagens Ghana.

februari 27, 2011  |  Reportage, Texter

Publicerat i Svenska Dagbladet 27 februari 2011

–Jag hade varit borta från Ghana ett tag och när jag kom tillbaka hade nigerianerna tagit över helt. De imiterade USA och alla här försökte imitera dem, säger Appietus Danqua, medan han genom den öppna bilrutan köper ett äpple från en gatuförsäljare samtidigt som han håller mobiltelefonen med den andra.

På något vis lyckas han också rota fram växelpengar och, när trafiken plötsligt lättar, lägga i växeln. Det rör sig bara i några sekunder, sedan står vi still igen i den jättelika trafikstockning som är Accras rusningstrafik.

–Men folk var trötta på det och jag samlade ihop alla stjärnor i Ghana, okej nästan alla, och gav ut ett album. Nu har det vänt, nu lyssnar folk på musik från Ghana igen.

Appietus är en av de största musikproducenterna i Ghana, enligt honom själv den allra största. Vi är redan färdiga med vår intervju men fortsätter att prata på väg till hans studio i Dansuman, en förort i sydvästra Accra som länge ansågs som ett osäkert ställe men där också många av Ghanas största hiplifeartister växt upp.

Hiplife är Ghanas hiphop, dess house och pop, allt i ett. Bland landets ungdomar dominerar musiken fullständigt, precis som elektronisk musik med inhemska rytmer numera dominerar i stora delar av Afrika. Det är en utveckling som i bästa fall resulterar i helt nya uttryck. I värsta fall i slentrianmässig hiphop med förvrängda röster och texter om att representera sitt kvarter. Ofta både och. I västvärlden ignoreras de här stilarna ofta – afrikansk musik ska fortfarande helst ha tydligt traditionella inslag – men som en bild av det samtida Afrika, i brytpunkten mellan modernitet och självhushåll, fattigdom och lyx, är de svårslagna.

I en enplansvilla i de tysta, gröna kvarteren i norra Accra bor Reginald Osei, mer känd som Reggie Rockstone. Han anses som den första hiplifeartisten och det var också han som myntade begreppet.

– Jag tog hip från hiphop och life från highlife och slog ihop. Blam! Hiplife. Fast från början fanns det inga planer på att faktiskt blanda in highlife. Jag ville bara spela hiphop och behövde något att marknadsföra det med, säger Reggie Rockstone, djupt nedsjunken i en vit skinnsoffa.

Han har ett rykte om sig att vara svår att intervjua men nu är hans amerikanska mor på besök i Ghana för första gången på 32 år och sitter bredvid honom i soffan. Reggie svarar ordentligt som en skolpojke på varje fråga. Ibland, när hon tycker att hans svar är för blygsamma, fyller modern i.

–Det min son har gjort är något väldigt få lyckas med, han har skapat en ny genre, säger hon.

–Men jag började också under en väldigt gynnsam tid. Nya radiostationer poppade upp överallt och det fanns ingen som talade till den unga generationen. Så kom jag med dreads och allt och såg ut som i hiphopvideorna de brukade titta på, säger Reggie.

Efter ett tag går hans mor iväg och kommer tillbaka med en stor tallrik kryddstarka kycklingvingar som hon ställer i sonens knä.

Kanske var Reggie Rockstones största insats just att han myntade begreppet hiplife. Det som var en marknadsföringsterm för honom tog andra på allvar och fyllde med innehåll.

När Reggie senare spelade in en låt som innehöll både hiphop och highlife, en version av den gamla hitten Keep your eyes on the road, var han inte längre en pionjär utan följde en växande trend.

I en annan villa i de riktigt lyxiga kvarteren, ytterligare en bit norrut, sitter Yaa Pono. Han är det senaste stjärnskottet på skivbolaget Pidgen Music och ska snart släppa sin debutskiva. Han röker, slölyssnar på en av sina låtar och sjunger emellanåt med, sen försöker han förklara för mig hur texten är en lek med traditionella hyllningssånger, men jag förstår bara delvis.

Pidgen Music har en alternativ profil och i bolagets musik är de lokala inslagen ofta tydliga.

–I grunden är hiplife ghananer som rappar på sina egna språk eller på pidgin english. Men som jag ser det kan man inte göra hiphop utan att vara ättling till slavar och leva isolerad från den afrikanska kontinenten. Musik måste bottna i ens egen kultur. Därför är hiplife, bra hiplife, inte samma sak som hiphop, säger bolagets grundare Panji Anoff.

Panji var en av dem som tidigt såg genrens potential. Som tonåring arbetade han som ljudtekniker åt olika highlifeband. Men så kom det oroliga 80-talet då återkommande undantagstillstånd, teknikutvecklingen som gjorde att man, åtminstone i teorin, kunde ersätta hela orkestrar med en synt, och aggressiva väckelserörelser slog sönder Ghanas musikliv.

När allt började ta fart igen under 90-talet var Panji där. Han var manager åt en ung Reggie och med bandet Talking Drums försökte han lansera hiphop från Ghana i USA.

–Det var ett slöseri med tid. I början av 90-talet trodde ingen att hiphop skulle överleva så länge eller att det skulle bli stort i Afrika. Ännu mindre att afrikansk hiphop skulle kunna slå någon annanstans, säger Panji Anoff.

–Men ur ett annat perspektiv var resan värdefull, den fick mig att förstå hur viktigt det är att ha en grund i det man gör, att det måste komma inifrån. Och när jag kom hem startade jag Pidgen music.

På kvällen träffar vi Reggie igen, på hans egen klubb Reggie’s Office. Den ligger inte långt från hans hem och när klockan passerat midnatt förvandlas gatan i det annars lugna villaområdet till en röra av taxibilar, lyxåk som varvar motorerna och små grupper av klubbesökare som står mitt på asfalten och samtalar. På parkeringen framför klubben sitter folk på motorhuven till sina sportbilar och dricker medhavd sprit, i en märklig blandning av svensk småstad och afrikansk lyx.

Inne i lokalen ser en luftkonditionering på högsta effekt till att det är iskallt. Vakterna upprätthåller en strikt klädkod, men några västerlänningar i engelska fotbollströjor har ändå sluppit in.

På golvet dansar det välbeställda Accra, så här tidigt på natten fortfarande med avvaktande rörelser, och från en soffgrupp i andra änden av rummet vinkar huvudpersonen själv. På huvudet har han en liten hatt och i mungipan en jättelik cigarr.

–Nå, vad tycker ni?

Vi har lämnat Accras moderna centrum, passerat förbi Adabrakas stadsvillor och hamnat i förorten.

Husen är lägre här, mer förfallna, och många gator saknar beläggning. Bilkön har tätnat.

–Det är lättare för uptownkillarna, vi andra måste tävla varje dag. Jag kan inte säga ”jag är bara hiplife-producent.” Man måste kunna allt, pop, hiphop, r&b säger Appietus medan vi sakta, sakta närmar oss Dansuman.

Själv har han en egen tv-show på Idol-temat, men där deltagarna får skriva låtar till hans beats. Han gästar andra tv-shower och gör musik åt ett vitt spektrum av artister.

–Det är svårt att skriva hits i Ghana. Det finns så många stammar och man måste plocka rytmer från var och en av dem och blanda med varandra och med hiphopbeats, så att alla får någonting. Många här kopierar västvärlden. De tar beats från Jay-Z och sjunger över dem, och så kallar de det en mixtape. Men då kan man aldrig nå utanför Ghana.

Längs med vägen sitter 20 meter höga affischer där Reggie Rockstone gör reklam för en lokal öl. Plötsligt får Appietus för sig att ta en genväg, men får syn på en polis just där han tänkt göra en olaglig högersväng och svänger istället vänster. Det tar en halvtimme, sedan är vi tillbaka på precis samma ställe.

–Men det största problemet är att vår copyrightlagstifting inte fungerar. Man får inga royalties när ens musik spelas på radio eller tv. Inte ens när den är med i reklam eller filmer. De som gör filmerna vet nog över huvud taget inte att någon äger musiken.

Han kväver en gäspning och nickar mot min diktafon.

–Jag gillar den, kan du köpa en sådan åt mig?

Jag frågar om han inte kan köpa den på nätet men han säger att det är svårt att beställa saker från Europa eller USA på grund av alla internetbedrägerier. Jag säger att jag kan göra det om han ger mig pengar och han kontrar med att han borde få den för att jag fått intervjun. Jag försöker skratta bort det men får ingen respons.

–Kolla där, säger han plötsligt, skrattar och pekar mot bakrutedekalen på bilen framför. Fear Woman! Han tutar ett par gånger men lutar sig sedan tillbaka mot ryggstödet och blundar.

Det ser ut som ett ruckel bland andra, korrugerad plåt till tak och tunna plankväggar, tio kvadrat vid en slingrig jordgata med tusen likadana skjul. Men när dörren öppnas visar sig byggnaden innehålla en studio med isolerade väggar, ett litet sångbås och till synes modern datorutrustning. Ett tiotal personer kisar mot middagsljuset som rusar in genom dörröppningen.

Vi är i Tema, en viktig hamnstad öster om Accra, men också platsen för en lokal hiplifescen i konkurrens med huvudstadens. Härifrån kommer bland andra Yaa Pono och stjärnskottet Sarkodie. De jag just har träffat är gruppen Vibes, med ljudtekniker och vänner, som håller på att lägga sång på en låt.

–Det är normalt att blanda saker, det är så man gör musik. Men nu har vi nått till datoråldern och man kan sampla vilken highlifesång som helst, säger Q-beat från Vibes.

–Fast hiplife är inte bara rap och highlife. Det var det kanske på Reggies tid men i vår musik finns det hiphop, highlife, frankofon musik, pop, dancehall, vad som helst som får upp folk på dansgolven.

Vibes använder inga levande instrument, all musik är datoriserad, men en av deras vänner i studion, Atimbille, har med sig en traditionell tvåsträngad gitarr och spelar en låt om att inte jaga efter snabba pengar. Sedan ber bandet att få fortsätta med inspelningen, de har betalat för studiotid och varje minut är dyr.

–Konsertarrangörerna betalar inte så bra så de flesta artister har bara råd med playback, ibland mimar de till och med. För det är du själv som måste stå för utrustning och effekter och betala teknikerna. Och de musiker som kan få det att låta lika bra live som på skiva, de är dyra, säger Appietus.

Efter det där med diktafonen och felkörningen är stämningen lite spänd. Appietus skäller på sin fru i telefonen, svarar inte på alla frågor och gäspar allt mer högljutt. När vi efter tre timmar äntligen är framme vid studion, på en sidogata utan belysning, har vi inte så mycket kvar att säga. Appietus visar kontrollrummet, välutrustat för att vara i Ghana, och skickar sedan iväg en assistent för att hämta en taxi. Trafiken börjar glesna och på huvudleden, ett hundratal meter bort, sveper en lång rad polisbilar förbi med påslagna blåljus.

Text: Lars Lovén
Bild: Ulrika Walmark

 

Fakta:

Highlife
Uppstod när lokal musik mötte brittisk militärmusik under sent 1800-tal. Namnet highlife dök upp i mitten av 1900-talet. Musiken har en tydlig storbandsprägel med blås, gitarrer och västafrikanskt gung. Sedan 80-talet har highlife blivit mer eller mindre irrelevant som egen genre, men lever kvar i andra stilar.

Hiplife
En blandning av hiphop och highlife som uppstod under 90-talet. I praktiken kan det innebära allt från ren hiphop till musik med tydligt traditionella rytmer, det kan också finnas inslag av dancehall, elektronisk klubbmusik och r&b. Ofta rappar eller sjunger man över programmerade beats, men vissa artister har liveinstrument.



Comments are closed.