Etiopisk trad som höjer sig över det folkloristiska

november 5, 2012  |  Konsertrecensioner, Texter

Publicerat 4 november 2012 i Svenska Dagbladet

Ethiocolour
Södra teatern

Jag har en teori som säkert skulle visa sig vara felaktig om man undersökte den på djupet, och som jag därför inte underkastar en sådan granskning. Det är att de allra bästa, mest distinkta och helt enkelt svängigaste trummisarna känner man igen på att de ser ut att bara leka in slagen. Löst och lite på skoj. Mitt bästa exempel är afrobeatens grå eminens Tony Allen. Men för att argumentera för idén skulle man lika gärna kunna använda Misale Legesse i Ethiocolor.

Bandet är en del av ett musikerkollektiv som spelar vad som i Sverige skulle betraktas som folkmusik, men som i Etiopien på ett helt annat sätt är invävd i den samtida kulturen. Det syns också på scen, där den speciella etiopiska dansen, med sina hopp, ledlösa axelskakningar och whiplashryck med huvudet tar minst lika mycket plats som själva musiken. Där sångarna och dansarna hinner med ett tiotal klädbyten. Och där instrumenten är lätt moderniserade varianter av traditionella etiopiska instrument som kirar och mesenqo.

Konserten är en del av Selams 15-årsfirande. Organisationen har under åtminstone den senare halvan av den tiden fyllt en ganska unik plats som arrangör, mitt emellan institutioner som Södra teatern och andra som riktar sig direkt till olika exilbefolkningar i Stockholm. På köpet har de också gett ett otal stora afrikanska artister som Oumou Sangaré, Salif Keita och Youssou N’dour en scen här. På senare år även sydamerikanska storstjärnor. I den utvecklingen har en del mindre intressanta mainstreamakter slunkit med, men det minskar inte Selams betydelse för ett i verklig mening internationellt musikliv.

Det var också på ett Selamarrangemang jag första gången hörde Ethiocolor, på en festival de sedan några år arrangerar i Addis Abeba. Ett par dagar senare fick jag se bandet på hemmaplan, på folkmusik-nattklubben Fendika, en bit från centrum.

Kvällens spelning är överlägsen de båda tidigare. För även om dansen, under ledning av den briljante Melaku Belay, fortfarande har en central plats är Ethiocolor nu mycket mer av ett riktigt band. Och ett riktigt bra band. En av anledningarna är just Legesses trumspel, men också att han tillåts dominera, så att det som hade kunnat kännas folkloristiskt nu i stället blir urbant och närmast klubbigt. Extra storstadskänsla ges av det instrument som jag inte vet namnet på men som i sitt lägre register låter ganska exakt som ett bilhorn.

Efter att ha provat sig igenom hela garderoben har leadsångaren Tesfaye Taye till slut bestämt sig för en klargrön t-shirt. Konserten närmar sig tvåtimmarsstrecket och Nardos Tasfaw gör ytterligare ett perfekt sånginhopp. Belays upphopp är fortfarande lika vältajmade. Men det är Legesses trumspel som driver allt vidare och som svetsar samman beståndsdelarna, musiken, sången, dansen och den växande känslan av allmän fest.

Lars Lovén



Comments are closed.