Briljans, nonsens och allvar

mars 25, 2012  |  Konsertrecensioner, Texter

Publicerad i Svenska Dagbladet 25 mars 2012

Fokn Bois
Södra teatern

Är provokationen ett mål i sig? Kan den hamna i vägen för själva budskapet? Och är det fel att såra folks religiösa känslor? Den sortens problematiserande sysslar inte Fokn Bois med, men det tar bara ett par låtar av konserten att förstå att det här med att uppröra känslor är en av deras kärnverksamheter.

Duon består av rapparen Mensa och hiplifeartisten Wanlov, för kvällen klädd i jeanskjol, hipsterglasögon och ett slags virkad huva som får honom att se ut som en futuristisk variant av Bockstensmannen.

Deras mest kända provokation var länge Thank God we’re not a Nigerians (sic), som väckte viss uppmärksamhet inför en landskamp i fotboll mellan Ghana och Nigeria. Åtminstone fram tills de släppte Sexin Islamic girls. Den påstås handla om hur de håller kvinnorna i Boko Haram (en islamistgrupp i norra Nigeria som ligger bakom ett otal terrordåd) sällskap medan deras män är ute på uppdrag, men kommer sannolikt att röra upp känslor långt utanför sektens gränser

Det var också innan Wanlov visade sin penis i en stor pratshow i Ghana och därmed fick den nedlagd. Till allt detta kan läggas måltavlor som kineser och handikappade.

Jag tror att ni har förstått problemet. För lika mycket som provokatörer är de skämtande tonåringar (i uppskattningsvis trettioårsåldern). Att de också ibland lyckas vara briljanta nyskapare rent musikaliskt hamnar lätt i skymundan.

Men då och då får man en aning om det, som när de spelar Come home plus me från hiplifemusikalen Coz of moni. Eller när de med jämna mellanrum visar vilket fantastiskt fint rytmiskt samspel de har. Bara för att sedan halvsjunga unisont och lite brötigt genom de följande låtarna.

Konserten är en djupt schizofren upplevelse. Även om man är bekant med Wanlovs och Mensas musik är det svårt att tolka och kanalisera den flod av skämt, allvar och nonsens som strömmar mot en. Och kanske är det bara ett utmattningssymptom, men till slut märker jag hur jag börjar leta efter en annan betydelse, bortom hybridmusiken, humorn och de ständiga utfallen. Ett mönster i själva mängden av infall, detaljer, kommentarer, utvikningar och motsägelser. Naturligtvis utan att finna något.

Lars Lovén



Comments are closed.