Så avsatte musiker och artister Burkina Fasos president

december 21, 2014  |  Artiklar, Texter

Publicerad i Svenska Dagbladet 21/12 2014

I november avsattes Burkina Fasos president Blaise Compaoré efter 27 år vid makten. Men inte av den politiska oppositionen, utan av en gräsrotsrörelse, organiserad av musiker och artister.

Omröstningen var tänkt att bli en ren formsak. Grundlagen skulle ändras och sedan skulle presidenten Blaise Compaoré kunna förlänga sina 27 år vid makten med ytterligare 15. Men redan på morgonen den 30 oktober var gatorna i Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou fulla av människor. Innan parlamentet hade hunnit samlas för att rösta, stormades byggnaden och sattes i brand.
Några dagar senare befann sig Blaise Compaoré i landsflykt i Elfenbenskusten, dit han flugits av franska militärhelikoptrar.

Bakom protesterna, som snart förvandlats till en folkresning, stod organisationen Le balai citoyen (Folkets kvast) som grundats av musiker och artister i Ouagadougou. De två förgrundsgestalterna är rapparen Serge Bambara, mer känd under artistnamnet Smockey, och reggaeartisten och radioprataren Sams K.
– Vi hade förklarat för människor att det här var deras sista chans, om de tillät omröstningen skulle de aldrig bli av med Blaise Compaoré. Han skulle sitta hela livet ut, sedan hans dotter, sedan hennes barn, säger Smockey på telefon.

Burkina Faso är ett av världens fattigaste länder. På pappret är det en demokrati, men fram till protesterna hade landet styrts av samma person i 27 år och det folkvalda parlamentets främsta roll var att klubba igenom presidentens beslut.
Under åren har många regimkritiker råkat illa ut. Ett av de mest kända fallen är mordet på den undersökande journalisten Norbert Zongo 1998. Spåren pekade mot presidentens lillebror.
Mordet blev indirekt början på slutet för Blaise Compaoré, eller åtminstone på den långa process som skulle leda till hans fall. När förundersökningen kring mordet lades ner började nämligen musiker i huvudstaden att kräva rättvisa. Smockey var en av dem och dagens proteströrelser har sprungit ur de protesterna.
Hur kommer det sig att musiker har spelat en så stor roll i proteströrelserna? En av anledningarna är att det fanns så få alternativ, även den politiska oppositionen sågs som regimens verktyg.

– De unga i Burkina Faso litar inte på några politiker längre, och knappt ens på några organisationer. När vi kämpade för Norbert Zongo tog en del ledarna för organisationen emot pengar från makten. När det var stora protester mot Blaise Compaoré 2011 ville inte fackföreningarna delta, så vi förstod att även de var betalda. Det var då vi bestämde oss för att starta en ny rörelse, säger Smockey.

Det finns en ännu äldre historia som också den spelat roll för protesterna. Blaise Compaoré kom till makten 1987, i en kupp där den förre presidenten Thomas Sankara mördades. Sankara var en karismatisk ledare som under sina fyra år vid makten förändrade Burkina i grunden. Allt sedan dess är han en ikon, inte bara i sitt hemland utan runt om i Västafrika.
– Du vet hur det är här, alla älskar Thomas Sankara, så man pratar om att det här är en revolution i hans anda, säger Smockey.
Sams K, den andra grundaren av Le Balai Citoyen, fortsätter:
– Sankara nöjde sig inte bara med att hålla tal, han tog sin cykel och gav sig ut på gatan. Han köpte mat i vanliga affärer. Det är en sådan president vi vill ha. När man väljer en president är det för att han ska representera folket.

Sams K var tidigare radiopratare på den privata radiostationen Ouaga FM, men fick känna på bristen på yttrandefrihet under Blaise Compaoré när han spelade en regimkritisk låt han själv skrivit, med titeln ”Ce président la”.
– I låten kräver jag att alla presidenter som suttit längre än 20 år måste avgå, annars blir det diktatur. Men radiostationen fick problem när låten spelades, chefen utsattes för påtryckningar och sparkade mig.

När parlamentet hade stormats inträdde ett kritiskt skede. Tv och radio låg nere, utom en enda liten kanal, Radio Omega, som sände nyheter om protesterna, med stationens chef som både radiopratare och tekniker. All flygtrafik stoppades och rykten började cirkulera om vem som egentligen styrde.

Folkmassorna rörde sig mot presidentpalatset, som ligger helt ensamt på slätten i närheten av flygplatsen. Under tiden förde ledarna för Le balai citoyen samtal med militären.
– I slutet av revolutionen ställde vi dem inför ett val. Vi sa att om ni inte tar ert ansvar kommer människor att storma palatset och tusentals att bli dödade. Ni kommer att ha det på ert samvete. Generalerna sa att Compaoré fortfarande var president, och då sa vi sa att det inte handlar om det nu. Utan om att ni förväntas skydda befolkningen, säger Smockey.
Efter en kort betänketid bad militären ledarna för protesterna att gå ut och säga att Blaise Compaoré inte var president längre. Musikerna vägrade.
– Vi sa att vi inte var deras budbärare. Så de gick ut själva. Men de var rädda, det var så mycket folk där, och de bad oss att skydda dem. Det var intressant att se att militärerna var rädda för folket, säger Smockey.

Minst 32 personer dödades under upproret, men det kunde ha slutat mycket värre.
Fram till valet nästa höst styrs landet av en övergångsregering, där militären, de politiska partierna och olika organisationer ingår. Dock inte Le balai citoyen, som har inskrivet i stadgarna att man inte får agera partipolitiskt.
Militärens deltagande i övergångsregeringen har varit kontroversiell.
– Många utanför landet tror att armén är problemet. Det tror inte vi. Problemet är politikerna. Det är val snart och de börjar redan kampanja och smutskasta oss. För de vill ha makten nu, och de vill inte att vi ska kunna kritisera dem, säger Smockey.

Dessutom, fortsätter han, har många i övergångsregeringen tidigare varit Compaorés män.
– Vi måste vara vaktposter för den här demokratin, vi får inte sova utan måste försäkra oss om att regeringen arbetar för folket och inte för sig själva. Den första fasen av revolutionen är avklarad. Nu kommer den andra, och det är nog den svåraste.

Lars Lovén


Comments are closed.