Hellre palmwine än reggae

Publicerad i Svenska Dagbladet 30 januari 2013

Sierra Leone Refugee All Stars
Södra teatern

Som reggaeorkester når Sierra Leone Refugee All Stars bara med nästippen över den där gränsen som skiljer den rena genremusiken från band med en viss konstnärlig särart. Är det just västafrikansk reggae man letar efter finns det dessutom hundratals band som svänger mer och som har en tydligare konstnärlig idé.

Men som halvakustiskt palmwineband med reggaevibbar och socialrealistiska berättelser från flyktinglivet är de å andra sidan alldeles lysande. Och vad jag vet helt unika.

Sierra Leone Refugee All Stars bildades i flyktingläger i Guinea under inbördeskriget i deras hemland. Hemkomsten skildrades sedan i en dokumentärfilm som bär bandets namn. Redan där, och på deras första skiva, märks kontrasten mellan deras olika musikaliska sidor. Och redan där hade man med lite fantasi kunnat förutspå deras utveckling, mot ett maffigare, mer elektriskt reggaesound, för att sedan försöka hitta palmwinevibbarna igen, utan att riktigt kunna återskapa atmosfären från ”Living like a refugee”.

Men kanske är jag orättvis. Till konserten på Södra teatern kommer bandet starkt decimerat, utan sin slagverkare och ytterligare en bandmedlem, som blivit sjuka med kort varsel. Något som rimligtvis utgör ett problem för de tyngre låtarna. Fortsätt läsa ”Hellre palmwine än reggae”

Louekes jazz spiller över i afrobeat

Publicerad i Svenska Dagbladet 15 november 2012

Lionel Loueke
Fasching

Bland de bästa skivorna som någonsin gjorts finns oproportionerligt många med jazzmusiker som spelar i en annan genre.

På samma sätt är Lionel Loueke, jazzgitarrist från Benin men sedan länge bosatt i USA, som allra bäst när han rör sig bort från kärnan av samtida amerikansk jazz.

Hans främsta merit, av det där formella jazzslaget, är att han spelar tillsammans med Herbie Hancock. Han har också gett ut ett antal formellt skickliga skivor, där han gör exakt vad som förväntas av honom och gör det väldigt bra.

Men han har även brutit nyare mark, genom att delvis gå bakåt och hemåt. Konserten på Fasching, liksom hans musikskapande hittills, lever i och av den kontrasten. Ibland står den direkt och balanserar mellan det ekvilibristiska, kromatiska och annat, harmoniskt enklare men i grunden mer innovativt, som kombinerar västafrikanska traditioner med nutida jazz.

Mitt i en låt gör han en oväntad vändning in i ett sound som lånar från tidig synt. Beatet blir mer fyrkantigt men Mark Giuliana, Louekes mycket mångsidige trummis, lägger en polyrytmisk tvist till det hela som förvandlar musiken till ny afrobeat av ett slag som jag aldrig riktigt hört förr. Och just den undergenren råkar jag ha lyssnat ganska mycket till.

Fortsätt läsa ”Louekes jazz spiller över i afrobeat”

Etiopisk trad som höjer sig över det folkloristiska

Publicerat 4 november 2012 i Svenska Dagbladet

Ethiocolour
Södra teatern

Jag har en teori som säkert skulle visa sig vara felaktig om man undersökte den på djupet, och som jag därför inte underkastar en sådan granskning. Det är att de allra bästa, mest distinkta och helt enkelt svängigaste trummisarna känner man igen på att de ser ut att bara leka in slagen. Löst och lite på skoj. Mitt bästa exempel är afrobeatens grå eminens Tony Allen. Men för att argumentera för idén skulle man lika gärna kunna använda Misale Legesse i Ethiocolor.

Bandet är en del av ett musikerkollektiv som spelar vad som i Sverige skulle betraktas som folkmusik, men som i Etiopien på ett helt annat sätt är invävd i den samtida kulturen. Det syns också på scen, där den speciella etiopiska dansen, med sina hopp, ledlösa axelskakningar och whiplashryck med huvudet tar minst lika mycket plats som själva musiken. Där sångarna och dansarna hinner med ett tiotal klädbyten. Och där instrumenten är lätt moderniserade varianter av traditionella etiopiska instrument som kirar och mesenqo.

Fortsätt läsa ”Etiopisk trad som höjer sig över det folkloristiska”