Uteblivet klimax på Roskildes andra dag

juli 10, 2012  |  Konsertrecensioner, Texter

Publicerat 7 juli 2012 i Svenska Dagbladet

Danke Schön! Tyska som lingua franca på festivaler är ovanligt, i synnerhet från afrikanska band. Men man får ta det man har och Jupiter Bakondju har tillbringat sin ungdom i Tyskland.

Staff Benda Bilili blev världsberömda genom filmen om dem själva och hur de kämpar sig upp i Kinshasas slum. Tre år tidigare var det Jupiter Bakondju som hade chansen, när samma filmmakare gjorde en liknande film om honom. Att den inte blev samma jätteframgång beror säkert delvis på att diplomatsonen Bakondjus historia inte var lika gripande som den om ett gäng handikappade musiker som kämpar sig upp ur slummen. Däremot är hans musikaliska projekt minst lika intressant.

Efter att ha kommit tillbaka till dåvarande Zaire från Tyskland började Jupiter Bakondju resa runt för att lära sig mer om alla olika musikstilar i det jättelika landet. Nästa steg var att förena dem, i något som påminner om den skitiga kongolesiska gatupop som frodas i skuggan av glassiga jätteartister som Fally Ipupa (som förresten spelade på den här scenen för exakt ett år sedan).

I år är det alltså äntligen Jupiter & Okwess Internationals tur. Bandet avslutar på Cosmopolscenen, efter ett fint svängande Les freres Smith, ett mäktigt Bomba Estereo och en som vanligt irriterande osvängig Baloji. Och med Miles Cleret som dj mellan varven.

Men snart får man en mer konkret förklaring till varför det var Staff Benda som slog och inte Jupiter. Det här är betydligt mer slagverksbaserat, tyngre och långsammare. Inte alls lika lättillgängligt. Och ordentligt svårdansat, vilket är ett problem på den här scenen och vid den här tiden. Gitarrerna, som tar ordentligt med plats, spelar inte lätta soukousslingor utan tungt och rytmiskt, men utan att någonsin lyckas få till ett funktionellt sväng.

Det kan naturligtvis ha att göra med vana – många slagverks-tunga afrikanska stilar kan vara svåra att tillägna sig de första gånger man hör dem. Ta bara fuji-musiken från Nigeria. Men jag har trots allt en viss vana vid det, och framåt halv fyra på natten har bandet fortfarande inte fått ihop något som lyfter. Så här sent på natten brukar publiken strömma till de sista kvarvarande konserterna. Nu blir åskådarskaran istället allt glesare och de ekande gitarrackorden ökar på känslan av ödslighet.

Den sista kvarten tröstar jag mig med att det bara är 18 timmar tills Staff Benda Bilili ska gå på samma scen.

Lars Lovén


Comments are closed.