Jokkmokk -41 grader

februari 12, 2012  |  Reportage, Texter

Publicerat i Svenska Dagbladet 12 februari 2012

Varje gång någon öppnar dörren till den stora restaurangkåtan slår det ut vita ångmoln och döljer för några ögonblick den som passerar in eller ut. Därinne väntar folk på kvällens jojkbattle, på snöplanen utanför står några och röker, med ena handen bar men annars klädda i lager på lager med pälsmässor, stickat och täckmaterial.

Strax bredvid ligger marknadsområdet, som snabbt töms på besökare medan mörkret faller och temperaturen med den, bortanför det Folkets hus där det tidigare hållits en demonstration mot en planerad gruva. Om ett litet tag ska byns egen Katarina Rimpi spela med sitt band Jarŋŋa på den gamla träbiografen Bio Norden.

Foto: Ulrika Walmark


Det brukar vara kallt på Jokkmokks vintermarknad men i år slås de flesta rekord. Officiellt når det ner till –41 på lördagkvällen men någon i byn ska ha mätt upp –44 en tidig morgon. Kylan är det alla talar om men årets tema är egentligen musik vid polcirkeln.

–Jokkmokks marknad är den viktigaste musikscenen för samisk musik, åtminstone i Sverige. Redan som liten hör man om marknaden och längtar tills man ska få fara hit, säger Marica Blind som arbetar på sameradion och skriver om modern samisk musik på bloggen Hálgu.

– Fast bor man i Norge kanske man hellre far på påskfestivalen i Kautokeino, eller någon av de två stora musikfestivalerna Riddu riddu och Márkomeannu.

Många åker på alla, folk rör sig mycket över gränserna inom Sápmi som ligger som dubbelexponerat på den vanliga kartan över Nordkalotten.

–Det börjar också byggas upp en scen i Umeå där allt fler samiska artister får någon koppling till Glesbyggd’n-gänget och producenten Henrik Oja. Ára som spelar här har till exempel spelat in i hans studio. Det tror jag kommer att betyda en del för utvecklingen inom den närmsta framtiden, säger Marica Blind.

I marknadsprogrammet finns rena jojkartister som Jörgen Stenberg, en av få i världen som jojkar på sydsamiska. Men de flesta, som Ára och Jarŋŋa, är regelrätta band och blandar jojken och det samiska med pop, jazz eller i stort sett vilken annan genre som helst.

–Det är väl egentligen sedan början av 2000-talet som den här utvecklingen verkligen har kommit igång. I Norge finns det en kille som kallar sig för Slin Craze och som gör hiphop, i Sverige har vi partyband som Mollet från Kiruna. Sen finns det ju vanlig samisk pop och hårdrock. Så det drar åt lite olika håll. Fast det var med Áilluhas som alltsammans började, säger Marica Blind.

Áilluhas är ett namn som återkommer i nästan varje samtal om samisk musik. 1967 fick den unge finske läraren Nils-Aslak Valkeapää chansen att spela in en skiva i norska Kautokeino. Jojkuja var den första skivan i sitt slag, producerad av samer och där jojk kombinerades med samtida instrument. I dag anses den som startpunkten för den moderna samiska musiken. Áilluhas, som Nils-Aslak kallade sig på scen, blev snabbt en stor stjärna i Sápmi, både som jojkare och poet.

–Plötsligt var jojken inte töntig längre och snart började fler samer att producera sin egen musik, säger Per-Niila Stålka som bor i Stockholm men som är i Jokkmokk för att spela med sitt band Dreamers Do Joik. Han ska också berätta om jojkarkivet på fjäll- och samemuseet Ájtte, där det finns tiotusentals inspelade jojkar. Mycket av materialet är inspelat av forskare och entusiaster som under början av 1900-talet reste runt för att rädda ett kulturarv som var på väg att försvinna.

– I Jokkmokk till exempel levde jojken kvar till 40- och 50-talet men dog sedan nästan ut, efter det var det en undergroundrörelse. Men den hade varit på nedgång ända sedan 1800-talet, säger Per-Niila Stålka.

Hotet mot jojken kom framför allt från kyrkan, som såg den som djävulsk. Det var en uppfattning som kom med assimilationen av samerna – den som jojkade offentligt straffades – och som sedan levde kvar hos dem själva, framför allt i den stränga laestadianismen.

–Jag pratade för ett tag sedan med det norska bandet Intrigue, de berättade att när de började spela på 90-talet kunde de inte turnera ute vid kusten i Nordnorge, de blev jagade och nästan misshandlade för religionen var fortfarande så stark där, säger Marica Blind.

–Men om man lyssnar på samisk psalmsång, som låter ganska olik den svenska, kan man höra hur jojktraditionen levt vidare där i stället, i själva sångstilen, säger Per-Niila.

När man pratar om jojk säger man inte att man jojkar om en person eller en företeelse, man jojkar den helt enkelt.

– Traditionellt hade alla samer en egen jojk som beskrev dem. Och synen på jojk var inte att man skapade den utan att den redan fanns där. En god jojkare kunde finna den. Det innebar att man kunde utläsa framtiden, som när någon skulle dö, ur dennes jojk, säger Per-Niila.

Det som definierar själva jojken är dess melodi, texten är friare och improviseras ofta delvis.

–Men det finns också jojkar där texten satt sig efter att de blivit populära. I synnerhet när man började spela in dem fick vissa versioner status som original, vilket de sällan var, säger Per-Niila.

I restaurangkåtan ställs kvällens jojkbattle in, kylan har knäckt värmeaggregaten. Samma kyla gör att det för första gången någon kan minnas inte är kö till samedansen på Folkets hus.

Klockan ett stänger byns sista ställen, sedan tar efterfesterna vid. I köket hemma hos Lena och Håkan Rydström sitter Per-Niila med band, delar av Jarŋŋa och Mikael Niemi, som dyker upp och berättar skrönor med samiska motiv. Det bjuds på souvas, rökt renkött stekt i smör, och tjälknöl. Naturligtvis jojkas det också.

–När folk börjar spontanjojka om nätterna, det är nästan bättre än när folk gör samma sak på scen, säger Marica Blind.

– Det händer kanske inte så ofta när man är på en svensk fest men på samiska fester, då kan det hända att någon lutar sig över en och säger att nu ska jag jojka en bit för dig.

 

Foto: Ulrika Walmark

Sofia Jannok
”Jojken tar vid där orden tar slut”

– Det är nog första gången på åtta år som jag inte spelar på marknaden, säger Sofia Jannok.

Jag springer på henne inne på museet Ájtte, under en konsert med den sydsamiska jojkaren Jörgen Stenberg. Hon har just nu en paus från turnerandet för att arbeta på sin nästa skiva och är den samiska artist som uppmärksammats mest i Sverige de senaste åren. Särskilt efter att hon släppte Áššogáttis.

– Ända sedan jag var liten har jag haft inställningen att jag inte vill göra musik bara för samer. Det är ointressant att vända sig inåt på det viset och jag har medvetet försökt pusha gränser och jobba mig utåt. Sen har fokus ofta hamnat på att jag är same och det är lite dubbelt. Jag vill ju att det ska vara på min musik, samtidigt skrivs det för lite om den värld som vi kallar Sápmi och som är självklar för oss men som inte är det alls i resten av Sverige.

I Sápmi har Sofia Jannok varit känd betydligt längre, åtminstone sedan de tidiga tonåren.

– Det var positivt att växa upp i ett samiskt samhälle för alla känner alla och det gör att det är lätt att komma upp på en scen. Det finns ett nätverk för det och när någon fick nys om att jag sjöng ordnade någon annan så att jag fick uppträda. Sen var det ganska ovanligt att unga tjejer höll på med jojk, särskilt på svensk sida.

På Áššogáttis sjunger Sofia Jannok på samiska till ett jazzigt komp av Peter Tikkanen Trio. Jojken dominerar inte men har en tydlig plats.

– Jag skriver nästan alla texter på samiska och då ligger det nära till hands med jojk. Sen tycker jag att det är så fint att jojken tar vid där språket tar slut. När känslorna blir för stora finns jojken som en naturlig förlängning av orden.

I Sofia Jannoks barndomshem sågs jojken tvärtom som syndig och efter hennes mormors mor hade ingen jojkat. Men på samedagiset i Gällivare var attityden till jojk diametralt motsatt.

– Där jojkade alla med varandra, lika mycket som man sjöng. Jag förstod aldrig att jag begick en synd förrän jag började göra det från scen. Jag var 11 år och morfar sa åt mig att inte åka till Stockholm och jojka. Nu har jag till och med jojkat i kyrkan. Han skulle vända sig i sin grav men, med all respekt för honom, jojken kan även vara ett sätt att hylla Gud.

Foto Ulrika Walmark

Ára
Många av våra låtar saknar en riktig puls

– Man hör fortfarande folk som säger att ”jojka, det är att ropa på djävulen” men det är bara för att svenska staten hjärntvättade samerna på 17- och 1800-talet när man kristnade dem, säger Simon Issát Marainen, sångare och jojkare i Ára.

Bandet fick spela sin första konsert på marknaden utan basist, medlemmarna kommer från fyra olika städer i Sverige och Norge och kylan har orsakat en dominoeffekt av inställda och försenade tåg. Nu är de fulltaliga och tillbringar tiden till nästa spelning på på kulturcaféet Gasskas, mitt emot Bio Norden.

– Men den bilden har jag aldrig haft hemma, där har det alltid varit accepterat. Pappa är väl kanske inte världens bästa jojkare men han gör det och min bror är väldigt duktig, så det är en naturlig del av mitt liv.

Hos Ára blandas jojken med jazz och pop.

– Ett vanligt problem när en samisk artist ska släppa en skiva är att man försöker passa in jojken i det västerländska taktsystemet medan jojkar egentligen är byggda på fraser som kan vara olika långa. Så många av våra låtar saknar en riktig puls, säger bandledaren Axel Andersson.

Resultatet är atmosfäriskt på ett sätt som kan påminna om band som Efterklang. Eller för att ta ett närmare, samiskt exempel, det norska Adjágas.

– Adjágas är ett lyckat exempel på när jojken funkar i en modern kontext. Annars finns det jättemånga plattor med duktiga jojkare men där man sätter dem i ett sammanhang där de inte kommer till sin rätt. Det kan vara hissjazz eller dansbandskomp, och jojken är en tusenårig tradition, den förtjänar bättre än dansband, säger Axel.

Áras jojkar är både traditionella och egenskrivna och den som inleder deras hittills enda skiva O är en fältinspelning.

– Jag for till Västerbotten, till Lycksele där det bor familjer som blivit tvångsförflyttade från Karesuando, säger Simon.

– Jag blev väldigt fascinerad av att höra den vackra, konserverade samiskan, språket där har stått stilla sedan början av 1900-talet. Sen var min kompis ute med sin farsa och slaktade en älg och så började han spontanjojka, en oerhört vacker jojk. Hon bandade den med telefonen och det är den som är med på skivan. Den tillägnas de samer som blev tvångsförflyttade.

 

Dreamers Do Joik
Samer är primär målgrupp

– Jag har ju lyssnat på extremt mycket arkivmaterial genom åren och det har väl format mitt intresse för jojken, säger Per-Niila Stålka efter en spelning med bandet bandet Dreamers Do Joik på museet Ájtte, där också Samiskt jojkarkiv finns. Per-Niila bor i Stockholm men har varit med om att bygga upp och katalogisera arkivet och förevisar det också under marknaden.

– Som när jag hittade en jojk som spelades in på 60-talet på rullband och som handlar om ett fjäll i Härjedalen. Någonstans i den fanns något märkligt som jag inte kunde tyda. Jag frågade alla jag kunde komma på och till slut var det två personer i Kautokeino som kunde identifiera att det handlade om en person därifrån. Så varför handlar en jojk om ett fjäll i Härjedalen också om en person i Kautokeino? Kanske är det en personjojk som levt kvar och fått ny betydelse men så har man velat behålla en hälsning till den som den handlade om från början. Det är sådant jag tycker är intressant.

I det ganska nystartade bandet ingår också Per-Niilas son Juhán, Mareno Nilsson och Lennart Lindgren, som skriver det mesta av musiken och texterna.

– Texterna är ganska fjärran från texterna i traditionella jojkar. Där är det mer att man jojkar om Mattis son Antti som var den främsta renskötaren på hela nordkalotten och som drev sin ren med säker hand. Det är en typisk jojktext. Sen finns det förstås mer episka texter och mycket metaforer i stil med ”trava nu du prydliga smycke, likt viderisets snår ser man renhjordens horn.”

Dreamers Do Joik har inbokade spelningar på sameveckan i Umeå och har även uppträtt på Dramaten i Stockholm. Men Per-Niila har ingen plan för hur de ska slå igenom till en mainstreampublik.

– Jag vill göra sådan musik som samer kan uppskatta, det är min primära målgrupp. Den musik jag själv tycker om är annars när man lyckas kombinera jojkteknik med musik. Simon Marainen i Ára tycker jag lyckas ganska bra, annars är det väldigt få som gör det. Men ska jag vara helt ärlig är jag inte så intresserad av annan musik nuförtiden, mitt intresse har mer och mer blivit ren hardcorejojk utan instrumentering. Jag lyssnar mest på äldre, skickliga jojkare och deras berättelser om jojken och om jojkens funktion.

 

Jarŋŋa
Många i släkten smygjojkade lite

– Jojk kan vara en människa, ett djur eller en känsla, men det kan också vara en lång berättelse, säger Katarina Rimpi, sångare i folkpopbandet Jarŋŋa.

De har just spelat på Bio Norden och står nu på scen och packar ihop sina instrument, en kontrabas, gitarrer och en såg.

– Jag hade älskat att kunna göra sådana berättelser men det är svårt eftersom jag inte behärskar samiska fullt ut. Det var mitt förstaspråk fram tills jag var fem år ungefär och jag håller på och lär mig nu mer nu, men det är inte som med svenskan där jag kan alla nyanser.

Medlemmarna i Jarŋŋa bor utspritt, med en flöjtist från Irland och en multiinstrumentalist från Tyskland, vilket gör att det kan vara svårt att samla alla inför en spelning. Flöjtisten är inte med ikväll.

– Han spelar i en lite annan division än vi andra, han är med på soundtracket till Lord of the Rings och sånt och vi får vara glada när han kan komma, säger Katarina Rimpi.

Men det är Rimpi tillsammans med Mandy Senger, som flyttat från Tyskland till Jokkmokk, som utgör bandets fasta kärna.

– Mandy arrangerar och båda två gör jojkar. De är influerade av traditionella jojkar men är inte lika fria i formen. I traditionell jojk behöver du ju inte ta hänsyn till takterna eller ackorden, eller hur lång en låt ska vara. När man kör sånt kan man i stället känna av läget, hur publiken är och om man får ögonkontakt.

–Och det är faktiskt det jag gör mest, av 60 spelningar förra året var kanske tio med bandet, resten var traditionell jojk.

Förr var det också bruk att varje person fick en egen jojk som barn och att den sedan följde med och utvecklades genom livet, och beskrev den personens fysiska och mentala karaktärsdrag.

– I det här området var det nästan slutjojkat när jag var barn, av religiösa skäl. Så jag fick ingen egen jojk men många i släkten smygjojkade lite. Farmor jojkade till exempel en vaggvisa för mig när jag var liten.

–När jag flyttade till stan glömde jag bort den och när jag sen flyttade tillbaka till Jokkmokk var hon död och den var borta. Men en dag några år senare, när jag var ute i skogen, började den komma tillbaka till mig. Sakta och bit för bit. Och jag är jätteglad för det, det är som ett arv från henne.

Text: Lars Lovén
Foto: Ulrika Walmark

 


Comments are closed.