Colombia – Land kluvet i politik och musik

november 18, 2016  |  Artiklar, Reportage

Publicerat i Lira 18 september 2016

– Medellin är en salsastad, Cali också, fast där finns det också en massa afrikansk kultur. Bogota är en rockstad och i Cartagena och Baranquilla och de där ställena är det också afrikanskt.
Taxichauffören sammanfattar summariskt Colombias musikliv för mig medan vi åker över regnblank asfalt i en finare del av Bogota, strax nedanför den massiva östra bergsryggen som dominerar staden.
Sedan fortsätter han att prata om det ämne han helst vill tala om, den stundande folkomröstningen där folket ska bestämma om de ska acceptera uppgörelse med Farc-gerillan, ett dokument som förhandlats fram under fyra år och som är tänkt att sätta stopp för det 60-år långa inbördeskriget. Han ska rösta ja, precis som alla andra jag talar med.

På väggar och murar sitter valaffischer, det går kanske trettio ja-affischer på en nej-affisch, och en av stadens högsta skyskrapor är helt täckt i med rörlig ja-reklam.
En vecka senare kommer jag att stå i samma kvarter och se hur chockade ja-anhängare och jublande nej-anhängare skriker åt varandra efter att omröstningen. Bland de ropande ja-anhängarna finns Lucas Silva, skivbolagsägare och en av pionjärerna i att introducera afrocolombiansk musik från kusterna för en hip publik i Bogota och för en internationell publik.

Men vi går saker i förväg. Det är fortfarande en vecka kvar dit. Nu är stämningen ännu förväntansfull och opinionsundersökningarna pekar på en överväldigande ja-seger.
Jag är på väg till en konsert som jag fått rekommenderad, med ett band som heter Los Pirañas. Namn låter vagt bekant men inte kan komma på varför. Jag förstår det snart. Los Pirañas är ett slags allstarband från det unga, kreativa Bogota, med Eblis Alvarez från Meridian Brothers, Mario Galiano från Ondatropica och Pedro Ojeda från Romperayo. Samt från en massa andra band. De här tre har nämligen ett stort antal musikprojekt där de skapar modern hybridmusik, ibland tillsammans, ibland var för sig. En musik som när den hamnar i Europa brukar kallas för electrocumbia, eller någon variant på det.

– Vi tre var ett gäng redan i skolan, säger Pedro Ojeda när jag träffar honom nästa dag i en lägenhet inte så långt från klubben de spelade på. Pedro är lärare i trummor på musikhögskolan i Bogota och utöver Los Pirañas har han det egna bandet Romperayo, samt spelar med i Mario Galianos Frente Cumbiero.

– Musiken i alla de här banden mycket influerade av gammal cumbia men också av andra stilar som champeta. På den tiden var det inte vanligt att man hörde sådan musik i Bogota, annat än på jul och vid andra högtider. Den ansågs inte som fin, inte som sofistikerad.

Av Colombias alla stilar med afrikanska rötter är cumbia den mest kända. När colombianska band turnérar utomlands används det också ofta som ett slags samlande term, för att slippa svåra genrebeskrivningar. I Colombia däremot används ordet mer specifikt om en musik som har sitt starkaste fäste på kusten i de norra delarna av landet, där den traditionellt framfördes med afrikanska trummor och indianska flöjter. Numera är cumbia i sina olika former en självklar del av kulturarvet, men det tog lång tid och både dess ursprung och geografisk läge talade länge emot den.

– Colombia är ett extremt centraliserat land, all makt finns samlad i Bogota. I början av 1900-talet skulle man från regeringens sida bestämma vad som var äkta colombiansk musik, vårt kulturarv, säger Pedro. Och då valde man förstås inte cumbian, som var de fattigas musik, utan bambuco från högländerna. Det är också afrikansk musik, men utan trummorna och marimban. Det är fin musik, men man har tagit bort rytmen och dansen ur den.

Samtidigt utvecklades även cumbian, trummorna och flöjten ersattes av europeiska instrument och man började spela musiken i storbandsformat, influerat av jazzen. Cumbian blev populär i hela Colombia och runt om i Latinamerika.
– I Mexico blandades cumbia med mambo, som var väldigt populär som filmmusik. Samma sak hände i Venezuela, där orkestrar som Billo’s Caracas Boy började spela colombiansk musik men med en annan känsla, och då ville de colombianska orkestrarna låta likadant. Så cumbian kom tillbaka men utan de avancerade trumrytmerna, säger Pedro.

– När jag växte upp visste jag inte att det fanns en stark trumtradition i cumbia, utan bara den här chucochuco som strobanden spelade. Men när jag hittade gamla skivor insåg jag att det fanns extremt intrikata rytmer som hade gått förlorade, och det var då jag på allvar ville börja göra musik influerad av det här.

I cumbians förhistoria finns förstås slavhandeln, som förde afrikaner med sin kultur och musik till Sydamerika, där de tillsammans med ursprungsbefolkningen kom att leva utanför offentlighetens ljus. Men utöver slavhandeln och de extrema klassklyftorna finns det en ytterligare historisk faktor, närmare i tiden, som varit avgörande, både för folkomflyttningar inom landet och splittringar mellan olika delar. Nämligen våldet.
Inbördeskriget mot Farc-gerillan har pågått sedan mitten av 1900-talet, men är bara en i raden av konflikter. Något decennium tidigare inträffade till exempel det som kallas för La Violencia, efter att den liberale presidentkandidaten Jorge Gaitán mördats 1948.

– Musiker som levde på landet flyttade till städerna på grund av våldet, men också för att den konservativa regeringen stängde barer och bordeller över hela landet, och livemusiken spelades ofta där på den tiden. Och många hamnade i Cartagena och Barranquilla, berättar Pedro.

Barranquilla är den största staden på Colombias karibiska kust och ligger ungefär 100 mil norr om Bogota, mitt emellan de mer kända turistorterna Cartagena och Santa Marta. Här hålls varje år Sydamerikas näst största karnevalsfirande, efter det i Rio de Janeiro. Och här har champetamusiken sitt starkaste fäste. Champeta är också i allra högsta grad afrocolombiansk, men av betydligt nyare datum än cumbian. För kontakterna med Afrika upphörde inte med slavhandeln. Till hamnstäderna kom sjömän från Nigeria, Ghana och Kongo och de hade med sig musik från sina hemländer som blev populär i Colombia. En av alla tiders största hittar på den norra kusten är till exempel Sweet Mother med den nigerianska highlifeartisten Prince Nico Mbarga.
– Snart ville lokala musiker också spela zoukous, highlife och afrobeat, men det fick en annan touch, och så föddes champeta. Det var på 80- och 90-talet så soundet påverkades också av att man använde trummaskiner, billiga datorer med fruity loops och allt det där, säger Pedro.

Den som ofta anses som den förste champetaartisten är gitarristen Alberto Carbono. Vi träffar honom på ett torg i centrala Baranquilla, nödtorftigt skuggade av en palm. Hettan är massiv, i kontrast till Bogotas ständiga halvsommar.
– Champeta, det är namnet på en svart machete, en sådan som lantarbetarna har, säger han när vi frågar honom om hur namnet uppkom. Men när vi vill veta om den musik som influerat honom slår han bakut.
– Jag gjorde unik musik, den kom till mig när jag spelade gitarr. Och folk undrade, är det här kinesiskt, är det arabiskt? För de hade inte hört något liknande tidigare. Men de gillade det.
Frågar man någon annan, eller lyssnar på Abelardos musik, är de afrikanska inslagen tydliga. Men han har samtidigt rätt i att han gav upphov till något alldeles nytt.

– Alberto Carbono är fadern, bildligt talat alltså, till alla de här nya banden som Systema Solar, Los Pirañas och Frente Cumbiero. Han började experimentera och göra avant garde-afrobeat redan på 70- och 80-talet, säger Lucas Silva, som har spelat in Carbono och många andra champetaartister på sitt skivbolag Palenque records.
Han rotar han fram ett foto på en en gammal casiokeyboard från 80-talet och visar upp.
– Men det här, det är hjärtat i champetamusiken. Det var så den startade, med dj:s som spelade och sjöng över de afrikanska låtarna, säger Lucas Silva.
Lucas håller upp bilden på keyboarden igen och viftar med den.
– Bomba Estereo, Systema Solar, alla de där banden, när de började höll de på med rock. Men när de mötte champeta så förändrades det. Så man kan säga att champeta har förändra hela musiklivet i Colombia, det har fört in verklig modernitet i den, från soundsystemen och ghettot. Men det tog 20 år, eftersom Colombia är ett så segregerat land.

Området kring Barranquilla och Cartagena har varit relativt förskonat från våldsamheter under landets senaste konflikt med Farc-gerillan. Även då den med tiden blev allt mer komplicerad när inbördeskrig och drogvåld började överlappa varandra, och när de paramilitära grupper som bildats för att bekämpa Farc började utföra ännu värre våldsdåd. Bland de mest beryktade är de så kallade falsos positivos då paramilitärer under 2000-talet systematiskt mördade oskyldiga bönder för att sedan visa upp dem som fallna gerillasoldater.
Konflikten drabbade i stället framför allt bergs- och djungelområden i inlandet och på Stilla Havskusten, vilket även det är regioner som domineras av slavättlingar och ursprungsbefolkning och i en ny intern flyktingvåg kom många av dessa att hamna i Bogota.
– Många av de gamla mästarna hamnade här och de spelade på barer och bibliotek och på andra ställen, var som helst egentligen, säger Pedro.
– Det var hemskt, men för oss var det en intressant tid. Alla de gamla mästarna, som Sexteto Tabala och Son Palenque var här, och varje gång de spelade gick vi och såg dem, säger Pedro.

Lucas Silva har spelat in även de här grupperna. När vi ses igen i Bogota har resultatet från folkomröstningen just annonserats och på nejsidans kampanjhögkvarter, som ligger runt hörnet, har firandet börjat. Ja-anhängare har samlats utanför och ropar skällsord genom gjutjärnsstaketet och kallar nej-anhängarna för paramilitärer. Innanför stängslet ber man fader vår för att tacka för att det inte blivit något fredsavtal, vilket retar upp anhängarna till fredsavtalet ännu mer.
Lucas Silva ropar också, muttrar sedan för sig själv och om att han inte fattar hur någon kan rösta nej och om hur de inte fattar hur väl landet behöver fred.
– Jag hade hoppats så mycket på det, på att alla de artister jag spelar in äntligen skullen kunna få leva i fred och att de inte skulle tvingas gå med i gerillan för att det inte har något annan lösning, säger han.
– Och att jag skulle våga åka till Stilla Havskusten och spela in utan att behöva vara rädd att bli dödad hela tiden.

I de västra delarna av landet finns nämligen en annan musikscen, också den på afrikansk grund. Här finns currulao-musiken, som i sin traditionella form ofta spelas med marimba, slagverk och flöjter. På senare år har den plötsligt kommit att hamna högst upp på topplistorna. Det är Choc Quib Town, Colombias just nu mest framgångsrika band, som kommer från den lilla staden Quidbó, och som i synnerhet i sina tidigare låtar blandade in mycket av sitt afrocolombianska ursprung. Vi ska träffa dem i Bogota men i sista sekund ställer de in mötet, som stora stjärnor gör, för att de har fått ändrade resplaner. I stället får Eblis Alvarez från Meridian Brothers berätta om dem.

– Choc Quib Town är en en del av ett stort fenomen där band från regioner med en stark musikalisk tradition kommit till Bogota för att få en karriär, säger Eblis Alvares.
– Det är samma sak med Bomba Estereo. Den här tjejen, Liliana Saumet, växte upp i Santa Marta och flyttade hit för karriären. Och med sig hade hon musikaliska idéer därifrån.

Eblis eget band, Meridian Brothers, är ytterligare en av de Bogota-grupper som gör avantgardistisk musik influerade av de gamla stilarna.
– Det vi gör brukar ju sammanfattas som cumbia, men vi är influerade av en massa olika stilar, som champeta och cumbia, men även av amerikansk boogaloo, som var väldigt populär även här, och afrikanska stilar som soukouss.
Senare samma dag ska han iväg på en en turné i Europa. Meridian Brothers är förmodligen ett av det colombianska band som turnérar flitigast utomlands just nu. Samma mainstreamframgångar som Choc Quib Town eller Bomba Estereo har de dock inte nått.
– Hemligheten med den nya colombianska musiken som blir stor är kombinationen av starka musikaliska idéer från provinserna och industrin i Bogota, säger Eblis.
– Colombias musikliv är extremt uppdelat, med olika scener på olika ställen. Utom salsa, som finns överallt. Men det är ändå i Bogota saker händer nu. Inte för att vi har något eget att komma med, vi har rock och blues, vad som helst som västvärlden har. Det är väldigt globaliserat och koloniserat här. Men här finns infrastrukturen och hit kommer människor från resten av Colombia med intressanta idéer, säger Eblis.

Lars Lovén


Comments are closed.