En helt annan Cheikha Rabia

maj 14, 2012  |  Konsertrecensioner, Texter

Publicerad i svenska Dagbladet 13 maj 2012

Som om någon ställt sin mormor på scen tillsammans med ett inte längre helt ungt franskt rockband. De matar på med gitarriff medan hon, i lång klänning och glasögon, ler och viftar med mikrofonen. Ett par gånger ger hon ut den i publiken, när hon vill ha tillbaka den vet hon inte riktigt hur hon ska göra. På det hela ser hon ganska bortkommen ut.

Men då ska man känna till att Cheikha Rabia uppträtt live sedan 50-talet, först i Algeriet, sedan i Frankrike. Så om hon är osäker på scen, och så ser det ut, handlar det kanske snarare om den nya musikaliska inriktning hon har tagit och som det här är lite av ett genrep för.

Den musik Rabia är känd för är ett slags proto-raï, där flöjter och slagverk är de enda instrumenten och där den raka rytmen påminner en del om gnawa. Den musiken har hon fortsatt att framföra även om raï i snart ett halvsekel utvecklats i mer moderna riktningar.

Datorerna på scenen och den ena gitarristens soundcheck ger den första antydan om att det här kommer att bli något helt annat. Och så blir det, med riffmetal och fuzzig psykrock över en distad funkbas och programmerade beats. Just rytmen är det som bryggar över från Rabias tidigare stil, som gör musiken identifierbar som raï, även om det raka och monotona blir extra accentuerat i den här sättningen. Precis som det mässande i hennes sång.

Några gånger fungerar det bra, när allting kretsar kring det stadigt matande beatet och när båda gitarristerna kan hålla sig från att spela solon (basistens solon har faktiskt en annan musikalisk relevans). Då hittar också Rabia gunget, vilket märks direkt i hennes danssteg.

Men den största delen av konserten blir till ett slags sökande. Rabia och musikerna verkar försöka finna varandra medan gitarristerna letar efter sätt att förhålla sig till rytmen utan att förta effekten av den.

Lars Lovén



Comments are closed.