Ozzy hoppar utan att fötterna lämnar marken

maj 27, 2012  |  Konsertrecensioner, Texter

Publicerad i Svenska Dagbladet söndag 27 maj

Ozzy Osbourne & Friends
Stockholms stadion

En vän till mig trodde länge att Ozzy Osbourne var hjärnskadad och att det är därför han talar som han gör. Ända tills han flyttade till England och förstod att folk från Birmingham faktiskt låter så.

Samma person har förklarat att han är kär i Ozzy. Jag förstår honom, det är något oemotståndligt sött över rockhjälten där han trippar omkring på scen som en glad gammal tant. Drar misslyckade skämt utan att tappa humöret det minsta när publiken inte skrattar. Hoppar utan att fötterna lämnar golvet.

Kontrasten till de yngre, betydligt mer vältrimmade musikerna är stor. De är idrottsmän, ett gäng halvunga killar som vill ligga medan allt Ozzy vill ha är en kul kväll på marknaden och sedan en god middag.

Det är bara en av krockarna på den här turnén som skulle ha varit en återförening av Black Sabbath, men som nedgraderades till ett Ozzy & friends efter att först gitarristen Tony Iommi drabbats av cancer och sedan trummisen Bill Ward hoppat av turnén.

Nu är känslan snarare den av en inte helt genomtänkt greatest hits-konsert, centrerad kring ett Black Sabbath-parti där originalbasisten Geezer Butler och Ozzy-gitarristen Zakk Wylde medverkar.

De sex låtarna, plus den avslutande Paranoid, är förstås hårdvalutan. Black Sabbath har en central plats i musikhistorien, Ozzy Osbourne som soloartist har det inte, även om hans första egna skivor innehåller en hel räcka fina popdängor.

Fast i praktiken är det inte lika självklart. Ett återförenat Black Sabbath, som för länge sedan blivit något av en minsta gemensamma smaknämnare för samtida artister, har så mycket att leva upp till att de nästan inte kan bli något annat än en besvikelse.

Något som också talar mot ett regelrätt återförenande är att det i så fall skulle ske med Zakk Wylde, för kvällen klädd för en biroll i First blood, den första Rambofilmen. Han får bara spela i halva Sabbath-setet, men lyckas förstöra en del av den energi som byggts upp efter att Geezer Butler kommit upp på scen i Iron man, basen flyttats fram i mixen och Sabbaths swingkänsla ersatt de yngre musikernas tolkning av 80-talet.

Men framför allt handlar det, precis som den här konserten, om Ozzy Osbourne. Han har förmodligen alltid varit en clown och sedan åtminstone 1980 har han fått leva ut det. Ofta med lyckade resultat. Och det som han behöver mer än en halvdan Sabbath-återförening är en riktigt mäktig Ozzy-turné, fast med betydligt känsligare musiker än de han har idag.

Lars Lovén


Comments are closed.