Kyrkan hörs överallt i Ghana

december 22, 2010  |  Krönikor, Texter

Publicerad i Svenska Dagbladet 22 december 2010

Någon skriker genom bilradion, jag kan inte avgöra om det är ett fotbollsreferat eller en radiopredikan. En annan passagerare ber taxichauffören att byta kanal, så det gör han, skruvar förbi könlös gospel, svängig gospel, amerikansk mainstreamcountry och så gospel igen. Blir det här bra? Det blir bra.

Ghana är ett djupt religiöst land. Längs vägarna står plakat med reklam för kyrkor och mötesserier. Den på Christ vision sanctuary international hade lika gärna kunnat vara en actionfilm: Double grace, double impact. Verkar det för intensivt tipsar en mindre skylt om profetissan Mary N Lokko. Fabriker kan heta saker som God’s grace aluminium och på Accras gator rullar, åtminstone när jag är där, lastbilar med sjungande människor på flaken. En banderoll upplyser mig om att det är väckelsemöte och ”tid för troshandlingar” på en arena någonstans i stadens utkanter och att det är gratis transport dit.

Ghana sjuder av musik och om något genomsyrar hela samhället, åtminstone i de kristna södra delarna av landet, så är det gospel. Tidigare var det highlife, Ghanas främsta bidrag till musikhistorien, men den eran fick ett plötsligt slut. Folk jag pratar med ger olika förklaringar, den 80-åriga producenten Essiebons talar om marknadskrafterna, skivtryckerier som gick i konkurs och syntarna som tog död på de stora orkestrarna, andra säger att utegångsförbuden under 80-talet kvävde livemusiken. Men det är först när jag lämnat Ghana som jag hör en helt annan förklaring: Det var kyrkans fel, eller rättare sagt kyrkornas, extrema väckelserörelser som växt sig starka under de senaste decennierna och som såg med starkt ogillande på det dekadenta utelivet. Då slår det mig att jag visst hört andra säga det, precis det, bara mycket mer underförstått. Förmodligen talar man inte illa om kyrkan i ett land som Ghana, av sociala skäl så väl som av omsorg om sin egen själ.

En annan natt i Accra, klockan är fem på lördag morgon och alla barer i närheten har stängt, men fortfarande hörs sång från grannskapets kyrka. Det låter bra och, framför allt, det låter som en fest. Kanske var det kyrkorna som dödade highlifemusiken, men i så fall erbjöd de åtminstone egen underhållning i utbyte. Dessutom, som en musiklärare på Kwame Nkrumah University berättar för mig, har både highlife och traditionell musik haft svårt att klara sig i ett allt mer modernt Ghana, men i den folkliga gospeln har de levt vidare, ja faktiskt frodats.

Lars Lovén



Comments are closed.