Gallianos kamp med Piazzolla

februari 11, 2012  |  Konsertrecensioner, Texter

Publicerad i Svenska Dagbladet 11 februari 2012

Richard Galliano
Stockholms konserthus

Fantasyn har Tolkien och Julian har John, någon som fortfarande efter sin död är så fruktansvärt dominant att allt måste jämföras med honom. Den moderna tangon har Astor Piazzolla och vare sig man försöker föra utvecklingen vidare eller har ett mindre problematiskt förhållande till fadersgestalten är han ofrånkomlig.

Det får man tydligt illustrerat när franske dragspelaren Richard Galliano spelar Piazzolla. Det har han gjort länge, han har också själv imponerande meriter och hans modernisering av den franska dragspelstraditionen påminner om vad Piazzolla gjort för tangon. Men ändå.

Trots sin enorma spelskicklighet och ganska fantasifullt spel av den septett (stråkar och piano) som kompar honom och som spelar ömsom romantiskt, ömsom mer modernistiskt, klarar han inte av att göra Piazzollas musik mer intressant än den är och har varit. Snarare aningen mindre.

Det här är ett problem av större vidd än vad som kan avhandlas här och något som genrer som till stor del bygger på gamla kompositioner alltid måste tampas med. För Piazzollas dundrande estetik låter naturligtvis bra i händerna på en så skicklig musiker som Galliano, samtidigt är det rent faktiskt en upprepning av ännu lite större konst.

Kanske är det därför Galliano känns mer intressant när han drar nytangon åt ett enklare, mer melodiskt håll. Men inte bara därför. Om det komplexa hos Piazzolla fanns framför allt i kompositionen ligger det hos Galliano snarare i spelet. Och ibland känns det som ett (visserligen imponerande) tvångsbeteende när han fyller utrymmet mellan nästan varje ton i melodin med en skala, hela vägen upp och sen ner igen.

Lars Lovén


Comments are closed.