Clandestino och världens näst bästa music minus one

juni 10, 2012  |  Konsertrecensioner, Texter

Publicerad i Svenska Dagbladet 9/6 2012

Donso
Clandestinofestivalen
Göteborg

Det finns en typ av musik som sällan når en riktigt stor publik och som ibland skämtsamt kallas music minus one, efter en typ av övnings-kassetter där ett instrument utelämnats. Något väsentligt verkar alltså saknas, och det mest kända exemplet är kanske superstudiomusiker-gruppen Stuff, där kompet och kören finns på plats, men där leadsången aldrig dyker upp.

I början av Donsos konsert får jag en sådan känsla. Beatet, den sparsmakade programmeringen med sin speciella, sugande känsla och de lätt traditionella inslagen från skivan finns där. Och bandet har faktiskt en sångare, Gideon Diarra. Men han är minst lika mycket en dansare, som påpälsad för junikylan gungar fram och tillbaka på scen och fångar upp rörelser i publiken och sänder tillbaka dem förstärkta. För att sedan ta ett kort sångpass vid mikrofonen.

Tioårsjubilerande Clandestinofestivalen har flyttat tillbaka till Röda Sten, i hamninloppet, alldeles under Älvsborgsbron, och fortsatt att växa. Linton Kwesi Johnson, Jagwa Music, Filastine och Staff Benda Bilili gör årets program till det mest omfattande hittills.

Ändå är det Donso jag finner mest intressanta. Gruppen kommer från Mali och Frankrike, och är rent faktiskt del av den våg av elektronisk musik på traditionella rytmer som svept över Afrika. Även om deras houseiga Sahelskrammel har ganska lite gemensamt med genrer som kuduro eller coupé-décalé.

För en grupp som tagit sitt namn från ett traditionellt västafrikanskt instrument låter de också ganska otraditionellt. Och instrumentet i fråga används bara i ett fåtal låtar, vilket gör att ljudbilden blir lenare, mer strömlinjeformad, än på skiva.

Gideon Diarras fortsätter att dansa och sjunger nästan mindre ju längre konserten pågår. Men snart har bandet byggt upp energin tillräckligt mycket, och långsamt, för att jag ska se mitt eget felslut. Då har konserten förvandlats till det dans-set den hela tiden varit tänkt att vara. Även om Donso råkar se ut som ett popband. Det är beatet som står i centrum, som är huvudsaken, stjärnan, ja leadsången om man så vill. Det som alla i bandet bara kompar, men som de gör bättre än de allra flesta. Men så har de också ett fantastiskt fint material att jobba med.

Lars Lovén



Comments are closed.