Margret sticker gärna ut

juli 8, 2012  |  Artiklar, Texter

Publicerad i Svenska Dagbladet 8 juli 2012

När debatten om det lilla ordet hen rasade som värst ägnade hon en hel tidning åt det. Margret Atladottir, chefredaktör för Nöjesguiden, har tillfört tidningen något hon tyckte den led brist på. Som tydliga åsikter.

– Tittar man i våra arkiv och jämför med de viktigaste händelserna i samhället under de senaste två tre decennierna, så ser man att vi inte skrev om dem, säger Margret Atladottir.

Hon pratar snabbt, länge och svär friskt. Är från Island och växte upp i Malmö och Örebro, men dialekten är trots det lätt stockholmsk.

Sedan 2008 är hon chefredaktör på Nöjesguiden och har lyckats göra den till en tidning man talar om igen. Men också en tidning som tar plats i samhällsdebatten. En roll som åtminstone jag inte kan minnas att den någonsin haft, allra minst tidigare under 00-talet.

– Jag började läsa Nöjesguiden när jag var tolv och flyttade till Malmö, och jag älskade den direkt. Den var smart, rolig och cool, men man visste aldrig vad de tyckte. Så typiskt svenskt, att man inte ska blanda in politik. Jag är islänning och där är det inte alls så. När jag tog över ville jag absolut att läsarna skulle se att vi hade åsikter. Annars ville jag att tidningen skulle se ut ungefär som tidigare, den skulle vara i tabloid och absolut inte glossy (tryckt på blankt papper).

Jag tolkade bristen på åsikter mer som att man ville spela något slags dandyroll.

– Så kan det också ha varit, och jag tycker inte att det är självklart att en chefredaktör eller en journalist som skriver om kultur och nöje ska vara intresserad av samhällsfrågor. Däremot är den redaktion vi har nu verkligen det. Men jag tycker faktiskt att det är en svensk grej. I min släkt kan en vänsterpartist vara gift med en djupt mörkblå person utan att det är något problem. Här är allt så sjukt homogent.

Nöjesguiden har kanske inte blivit Studio 1, men att det faktiskt finns ett samhällsengagemang på redaktionen är tydligt.

Det senaste åren har man haft temanummer om rasism, med rubriken ”Jag är inte rasist men…”, om kroppen och om debatt på nätet. Mer specifikt om troll, alltså anonyma nätdebattörer vars främsta syfte är att förolämpa och skapa bråk.

Men det nummer som fick i särklass mest reaktioner var det där man bytte ut alla ”han” och ”hon” mot ”hen” (utom i citaten).

– Precis när vi satt och planerade numret så märkte vi att det pågick en debatt kring ordet hen. Folk var för eller emot det och vi reagerade som, va, kan man ens vara emot ett ord? Jag kan lätt förstå om man är emot de ideologiska tankarna bakom. Men själva ordet?

Nöjesguiden initierade inte hen-debatten, men placerade sig snabbt och konkret mitt i den. Snart hade Margret fått diskutera ”hen” i tv, radio och även i kanadensisk radio.

Däremot hamnade diskussionen inte alltid där hon hade tänkt sig.

– Jag var med i en intervju på P3 nyheter där de beskrev numret som könsneutralt, och riktigt så är det ju inte. Vi använde ett könsneutralt ord, det är inte samma sak. Vi lever ju inte i en låtsasvärld där det inte finns några kön, och det vill vi inte göra heller. Vi tyckte att ordet var intressant. Sen finns det förstås också alltid personer som tycker att sånt här är trams och dem går det ju inte att omvända. Men det är inte riktigt vårt syfte heller.

Vad syftet med Nöjesguiden är kan man, om man läser den noggrant, hitta i ett litet manifest längst ner på första sidan. Där står bland annat att den publicistiska tanken är att guida till det bästa nöjet.

Enkelt och tydligt. Men det skulle också vara lätt att hävda att det är precis genom att inte ägna sig så mycket åt ren guidning som tidningen blivit relevant igen. Jag gör det.

– Men det hänger ju visst ihop, svarar Margret.

– Vår huvuduppgift är att guida, men kulturen hänger ju ihop med samhället. Och det vore konstigt att ignorera att det varit extremt mycket politik inom åtminstone musiken de senaste åren. Men även inom film och i konst. Och kolla Scummanifestet. Vi har ingen politisk agenda, men vi beskriver hur verkligheten ser ut och vad som är inne.

Men tror du inte att folk ändå uppfattar det som om ni har en politisk agenda, i synnerhet folk från höger?

– Det är klart, men det har ju folk från höger alltid tyckt om kulturvärlden. Vi är inte bundna till något parti och vissa som jobbar för oss röstar på alliansen, andra på oppositionen. Om vi har någon agenda är det att vi är för jämställdhet mellan könen, etniskt och klassmässigt. Det är ju frågor som traditionellt tillhört vänstern. Men för mig är det grundläggande demokratiska frågor.

Om läsarna ändå väljer att tolka tidningen partipolitiskt kan det möjligen bero på att Margret själv gärna berättar och skriver om sina politiska åsikter och förebilder. I en krönika nämnde hon till exempel Göran Persson som en av sina idoler.

– Han kunde vara fantastisk i debatter. Som den där han debatterar med Carl Bildt och säger ungefär att ”du kanske har rest över hela världen och träffat massor av folk, men du vet ingenting om klassamhället. Jag vet hur det är, jag har växt upp i det och jag hatar det!” Och det är så snyggt.

– Men det är mina egna politiska åsikter, vi skulle aldrig bedriva partipolitik i Nöjesguiden.

Vad tror du om Stefan Löfven då?

– Jag vet inte riktigt, jag känner fortfarande på honom. Jag tycker att han är snygg.

Politik är den ena av två saker Margret hela tiden återkommer till. Hennes identitet som islänning den andra. Men faktum är att hon bara bodde på ön i ett par år innan föräldrarna flyttade till Sverige och Örebro. Fadern är läkare och modern är sjuksköterska, och det är ganska vanligt bland isländska akademiker att flytta utomlands under en period för att sedan återvända.

– Vi flög till Örebro några dagar innan jag skulle fylla två, så att mina föräldrar inte skulle behöva betala flygbiljetten för mig. Tanken var aldrig att vi skulle stanna kvar, och jag hade som ett konstant hot hängande över mig att vi snart skulle åka. Så fick de ett barn till och sedan flyttade vi till Malmö. Men det var först i gymnasiet som jag verkligen förstod att vi nog inte skulle flytta till Island igen.

När föräldrarna väl flyttade, eller rättare sagt hennes far, modern ska precis komma efter, var det till Riyadh i Saudiarabien och först när Margret och bröderna blivit vuxna.

Eftersom hon kom som så ung hade hon inga problem att anpassa sig till Sverige. Däremot tyckte hennes släkt på Island att en del svenska beteenden var besynnerliga.

– På Island bor man till exempel hemma mycket längre. När jag flyttade hemifrån när jag var nitton blev de skitoroliga. De undrade om vi hade bråkat, om vi hade ont om pengar eller vad problemet var. Och varför jag bodde i en etta. Det finns typ inga ettor på Island. Mina föräldrar fick förklara att det är så man gör i Sverige, men de tyckte ändå det var konstigt att vi bodde i samma stad men i olika lägenheter. Så även om jag nästan bott i Sverige i hela mitt liv har det isländska påverkat min idé om hur livet ska vara.

Men idéerna om livet är mer på en ideologisk nivå. Rent praktiskt har hon svårt att formulera någon framtidsplan.

– Jag fick nyss den frågan från en tidning som ville intervjua mig, men jag kunde inte svara. Och så kallade de mig karriärist, men det är ju precis det jag inte är.

Men du gör karriär!

– Ja, men jag vill bara göra en bra tidning. Jag har mitt drömjobb och jag har ingen aning om vad nästa steg skulle vara. Det är inte viktigt för mig att vara entreprenör, jag tycker det är underbart att ha en anställning. Det är tredje året i rad nu som jag har betald semester och jag hoppas på att kunna fortsätta vara frisk och trygg, och med det menar jag ekonomisk trygghet.

Lars Lovén

 

Margret Atladottir
Född: 13 juni 1985.
Bor: I en etta på Kungsholmen i Stockholm.
Familj: Mamma, pappa och två bröder.
Arbetar som: Chefredaktör och ansvarig utgivare för Nöjesguiden.
Gjort tidigare: Arbetat på Sydsvenskan, Punkt Se och Nöjesguiden.
Drivkraft i jobbet: Att göra en så bra tidning som möjligt, något man är stolt över och som läsarna tycker om. Och som helst säger någonting om hur Sverige ser ut idag.
Förebilder: Professionellt har jag inte riktigt några förebilder. Privat är det mina föräldrar och Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson, Mona Sahlin och Anna Lindh.
Läser: Jag läser så jävla mycket i jobbet, alla svenska magasin och branschpress. Så när jag är hemma vill jag bara läsa Veckans nu. Men jag försöker hålla koll på svenska debutanter också.
Lyssnar på: Ison och Fille, jag älskar deras senaste. Gnucci, som vi intervjuade i senaste. Hon är ett geni. Labyrint. Och The-Dream.
Blir glad av: Fotboll. Tårarna bara sprutade i söndags. Spanien är inte mitt favoritlag, men det var så jävla vackert när de vann. Och så när barnen kom ut. Jag älskar barn och jag älskar fotboll. Älskar, älskar, älskar fotboll.
Nöjestips i Stockholm: Lämna Stockholm under juli månad, Stockholm är fruktansvärt under sommaren. Jag är aldrig här då.


Comments are closed.