Inga är som Le Staff

april 29, 2012  |  Artiklar, Texter

Publicerad i Svenska Dagbladet 29 april 2012

– Det finns andra band som försöker härma oss men de kan inte, för vi spelar musik från hela världen, det finns det inga andra i Kinshasa som gör, säger Theo Nsituvuidi, gitarrist och en av sångarna i Staff Benda Bilili.

Vi sitter i lobbyn på hotell Malmen i Stockholm. Bandledaren Ricky är sjuk och kan inte vara med på intervjun och jag försöker få in samtalet på hur de förhåller sig till annan kongolesisk musik, till rumban, soukousen och den folkliga, hårda gatumusiken. De hävdar bestämt att deras musik inte har något med de stilarna att göra. Men till slut går de ändå med på att viss annan musik faktiskt influerat dem.

– Till exempel rumba. Om man ska beskriva vår musik är det väl en sorts rumba-blues kryddad med reggae och salsa, soukous och funk, säger Theo Nsituvuidi.

– Men vi bygger våra instrument själva och vi har hittat på vårt eget sound, säger basisten Paulin Kiara-Maigi, känd som Cavalier.

Det är inte ovanligt att artister hävdar sin extrema särart men Staff Benda Bilili har en ovanligt bra position. Dels är musiken särpräglad, den hemmabyggda ensträngade satonge som används som melodiinstrument i många låtar är till exempel egentligen en leksak. Dels har medlemmarna en bakgrund som handikappade och hemlösa i de sämre delarna av Kinshasa – innan de gjorde internationell karriär. Det som förändrade allt var filmen Benda Bilili av de franska filmarna Renaud Barret och Florent de la Tullaye.

– Vi träffade dem redan 2004. Det var ett år efter att vi bildat bandet och vi brukade spela utanför restauranger, där vita människor åt, för att få lite pengar. Då var det två personer som sa att de ville filma oss. Först tog vi inte det på allvar. Men när vi diskuterat det sinsemellan kom vi fram till att vi kanske kunde dra nytta av det, berättar Theo Nsituvuidi.

På den tiden kunde de inte leva av musiken utan försörjde sig så gott det gick på ströjobb. Att de var handikappade i en stad som saknar varje tillstymmelse till handikappanpassning gjorde det naturligtvis inte enklare. Coco ägnade sig åt småhandel över Kongofloden, mellan Kinshasa och Brazzaville. Cavalier jobbade på zoo och Theo sydde.

– Det var det enda jag dög till enligt mina föräldrar, säger Theo.

– Men de var själva musiker och jag började snart spela i olika band i Kinshasa och sedan i Brazzaville, till exempel Victoria Puissance. Men när jag återvänt för gott till Kinshasa började jag spela med Staff Benda Bilili.

Filmarna följde bandet under ett antal år på stadens gator, där de spelade och agerade styvpappor åt en mängd gatubarn. Planen var hela tiden att göra en skiva, men praktiska saker och en eldsvåda kom emellan.

Så kom skivan, sedan filmen. Allt förändrades snabbt, så snabbt att deras egen image inte hängde med. Theo lägger knappast elkablar i leran om nätterna längre, som det står på hemsidan, och de pimpade trehjuliga cyklar och motorcyklar man ser på skivomslag och i filmen, har bytts mot bilar. Det är det första de nämner på frågan om hur framgångarna förändrat deras liv.

– Men nu har vi också möjlighet att låta våra barn gå i skolan. Det försökte vi tidigare men då kunde vi bara betala skolavgifterna när vi hade pengar, och det var inte så ofta. Nu kan vi göra det regelbundet, säger Theo och fortsätter:

– Även rent musikaliskt har filmen betytt mycket, den har gett oss ny energi, vi har blivit motiverade att göra mer musik.

Cavalier skjuter in:

– Och vi lär oss hela tiden nya saker. Tidigare var det som om vi åt osaltad mat, sen upptäckte vi saltet och nu håller vi på att lägga till andra kryddor till vår musik.

En ny skiva finns också redan inspelad och ska släppas i höst. Den ska få hela världen att dansa, säger de och skrattar. Eller ska den heta så? De skrattar mer och vårt samtal tar slut. Jag får aldrig klarhet i vilket.

Lars Lovén



Comments are closed.