Ett möte någonstans i Centraleuropa

februari 23, 2012  |  Konsertrecensioner, Texter

Publicerat i Svenska Dagbladet 23 februari 2012

Jelena Jakubovitch och Renato Borghetti
Stallet

En gång på en österrikisk restaurang hörde jag något som jag tror var tyrolermusik men som jag i stunden tog för mexikanskt. I vissa låtar med Renato Borghetti skulle något liknande, fast tvärtom, kunna ske. Bortsett från att jag har facit och redan vet att det handlar om gaúchomusik från Rio Grande do Sul i det allra sydligaste Brasilien.

I andra låtar är den geografiska hemvisten däremot tydlig. För lika fast knuten till den lokala kofösarkulturen som gaúchomusiken är, lika kosmopolitisk är den till sitt ursprung, med rottrådarna i Centraleuropa och sedan omstöpt i kontakt med alla de kulturer som med eller mot sin vilja råkade befinna sig eller hamna i kolonierna.

Dragspelaren Borghetti fortsätter den här processen. I hans version sker en återkoppling till Europa (och USA) med inslag framför allt av jazz och någon gång klassisk musik.

Men det betyder inte att det handlar om kompositioner av Piazzolla-art, verk som går i kamp med själva melodierna eller utmanar den egna genren på djupet. Hos Borghetti finns heller ingen breakbeat-estetik, det han gör är mer att följa musiken medströms, ta sats i melodierna för att kunna spela ännu mer svindlande flöden på sitt diatoniska gaita ponto-dragspel.

Tidigare under kvällen har den rysk-romsk-svenska sångerskan Jelena Jakubovitch uppträtt. Det verkar först som ett godtyckligt sammansatt program, inte bara det geografiska avståndet mellan dem är gigantiskt, även sättet att utvinna mening ur musik.

Ändå möts de under kvällen, inte bara en gång utan flera, någonstans i Centraleuropa och någon gång under första hälften av förra seklet. Ett möte som inte beror på men blir tydligare genom dragspelaren Lelo Nika. I Jakubovitchs band finns också bland andra Gustav Lundgren på gitarr. Musiken är rysk-romsk och spelas ofta med en känsla av jazz manouche, något bandet behärskar väl.

Att ändå de gnisslande och knirkande och långsamt framrullande romanserna låter bäst beror till stor del på Jakubovitchs röst och på saker som hur hon låter de fallande melodierna sluta i tonlös, icke-klingande strävhet, och får det att verka självklart. Och där, i de låtarna, är hon och Borghetti igen lika långt ifrån varandra som de borde vara.

För Borghetti är en musikalisk nyskapare, en som försöker hitta nya kombinationsmöjligheter och annorlunda sätt att göra traditionell musik relevant på. Något han att döma av framgångarna har lyckats med.

Jelena Jakubovitch gör egentligen inget sådant, den lilla modernisering som ändå sker är den som mer eller mindre automatiskt följer med varje modernt framförande av äldre musik, så länge det inte syftar till att vara en ren retroversion. I stället förlitar hon sig helt på melodierna, själva framförandet och sin egen röst.

Lars Lovén



Comments are closed.