Batidas väg ur kuduruns kris

april 18, 2012  |  Skivrecensioner, Texter  |  Kommentarer inaktiverade för Batidas väg ur kuduruns kris

Publicerad i Svenska Dagbladet 18 april 2012

Batida
(Soundway/Border)
5/6

Välinformerade och vanligtvis pålitliga källor påstår att kuduron är stadd i snabbt förfall i Angola och att dess plats håller på att intas av afrohouse. Det spelar mindre roll. Visserligen är den gettofödda och retrofuturistiska technon en egen och mycket distinkt stil. Men den är också del av en utveckling som täcker stora delar av Afrika och Sydamerika, en musikalisk revolution där traditionell musik och dansbeats blandas på ett sätt och i en omfattning som inte skett tidigare. I det sammanhanget är individuella stilars snabba uppgång och fall bara en naturlig del av en kreativ omvälvning.

Och även om Batida spelar just kuduro har de redan på sitt debutalbum (som gavs ut på eget bolag innan Soundway snappade upp det) hittat en utväg ur stilens kris. Inte främst i houseinslagen men genom att det nästan lika mycket som kuduro handlar om semba, karnevals- och frigörelsemusiken från 70-talets Angola. Läs hela texten

För hög budget för Amadou et Mariam

april 4, 2012  |  Skivrecensioner, Texter  |  Kommentarer inaktiverade för För hög budget för Amadou et Mariam

Publicerad i Svenska Dagbladet 4 april 2012

Folila
Amadou & Mariam
(Because/Border)
3/6

Målmedvetet och vanligtvis skickligt plockar Amadou och Mariam internationella samarbetspartner. Men Bertrand Cantat, utanför Frankrike mest känd för att ha slagit ihjäl sin flickvän, är ett provocerande val.

Och märkligt, eftersom duon minst av allt verkar vilja röra upp känslor. Medan juntan styr i Bamako och tuaregrebeller intagit Timbuktu framstår deras positiva texter i stället snarast som ironiska

Nu är de inte ansvariga för Malis utveckling. Däremot för sin egen musikaliska, och på Folila närmar de sig den bluesrock de ägnat största delen av karriären åt. Det är en stil de både skapat och behärskar perfekt, men som silats och spätts ut för att passa i den här dyra tårtan av samarbeten och högbudgetproduktion. När allt som egentligen behövs är Amadous gitarr och Mariams röst.

Lars Lovén

Ett käril åt Tony Allen

mars 28, 2012  |  Skivrecensioner, Texter  |  Kommentarer inaktiverade för Ett käril åt Tony Allen

Publicerad i Svenska Dagbladet 28 mars 2012

Rocket Juice & The Moon
(Honest Jon/Border)
3/6

Om någon fortfarande tror att Damon Albarns medverkan automatiskt gör en skiva till pop är det dags att ta sig ur den villfarelsen. Det här är i första hand ett käril åt Tony Allens både spröda och kristallklara trumspel. I andra hand en jammig funkskiva. I tredje ett försök att göra psykedelisk nyafrobeat med aningen för lågt tempo. I fjärde lanseringshjälp åt begåvade artister som Fatoumata Diawara och M.anifest. I femte en chans för Flea att få omge sig med afrikanska musiker. I sjätte en samling intressanta och mycket snyggt spelade idéer som inte hinner utvecklas under de i snitt 2,5 minuter långa styckena. Först i sjunde hand kommer Poison och Dam(n), de två av albumets 18 låtar som verkar skrivna snarare än framlekta.

Lars Lovén

 

Ett allkonstverk om den sista tiden

mars 14, 2012  |  Skivrecensioner, Texter  |  Kommentarer inaktiverade för Ett allkonstverk om den sista tiden

Publicerad i Svenska Dagbladet 14 mars 2012

Spoek Mathambo
Father Creeper
(Sub pop/Border)
3/6

Lätta gitarrslingor som undermineras av kulregn, landminor och häxjakt. Princeballader som möter grungegitarrer och mörk sydafrikansk house. Så jobbar Malmös meste kosmopolit Spoek Mathambo.

Men det är de ofta talade texterna som ger det dystopiska soundtracket dess makabra och surrealistiska prägel. Berättelser om blodiga diamanter, krigsherrar och apartheids långsiktiga verkan på själen lagras med rasistiska klichéer i en härva av ironier och motironier. Falska leenden, skör kärlek och oljesega beats.

Jag hade velat kalla Father Creeper för ett allkonstverk om den sista tiden, problemet är bara att slutsumman på ett något märkligt vis ändå är hopp. Och även att albumet drabbas av dystopisjukan, att för mycket undergångsharmonier till slut blir tråkigt.

Lars Lovén

Parallellvärldszydeco

februari 29, 2012  |  Skivrecensioner, Texter  |  Kommentarer inaktiverade för Parallellvärldszydeco

Publicerad i Svenska Dagbladet 29 februari 2012

Matuto
(Galileo/Border)
3/6

Är man rädd att någon ska missa att det är country kan man alltid sjunga om tåg, mamma, fängelser, att bli full eller, som i det här fallet, gungstolar. Problemet är bara att man samtidigt, även om det rör sig om en cover, antyder att man inte har så mycket att säga. New York-bandet Matuto hade tjänat på att inte göra så.

Rent musikaliskt lyckas de nämligen betydligt bättre med att krydda sin forró, maracatu och frevo med countryelement, utan att luta sig mot ett överdrivet daterat formspråk. Rytmiskt och i soundet är de helt samtida. Det är inte alltid lyckat. Men det är där poängerna finns att hämta – i musik som närmast blir till en sorts parallellvärldszydeco.

Som tar snabba dansande hoppsasteg fram och tillbaka över den imaginära gränsen mellan USA och Brasilien.

Lars Lovén

Bekkas organiska bygge

februari 15, 2012  |  Skivrecensioner, Texter  |  Kommentarer inaktiverade för Bekkas organiska bygge

Publicerad i Svenska Dagbladet 15  februari 2012

Majid Bekkas
Makenba
(Igloo/Border)
4/6

Raden av gästartister på Majid Bekkas förra album (som släpps i Sverige efter det senaste och mindre intressanta Mabrouk) kan verka imponerande. För mig ser den avskräckande ut.

Men det finns lyckligtvis inget av statligt sponsrat kulturutbyte över Makenba, trots idén att föra samman balafon, latinska slagverk och Bekkas egen, gitarrliknanade guimbri. Det är ett djupt organiskt bygge där varje instrument tar precis den plats det behöver för att föra fram den gnawa och marockanska chaabi som hela tiden är de definierande elementen.

Handklapp och växelsång är lika viktiga medel för att driva musiken framåt, och om man fortfarande kan tala om jazz, som annars ofta varit centralt i Bekkas musik, finns den här främst som spelskicklighet och en speciell stil i solona.

Lars Lovén